Revisorns ansvar vid brott som begås inom näringsverksamhet

Sammanfattning: Den ekonomiska brottsligheten kan ses som ett omfattande problem. Skadorna som uppkommer kan drabba alla i samhället. Problemet med sådan brottslighet är också att den ofta sker i miljöer till vilka myndigheterna sällan har tillträde. Den stora andelen av ekobrott upptäcks först när bolaget har gått i konkurs eller blir utsatt för skatterevision. Lagstiftaren ansåg att samhället behövde ett ytterligare kontrollsystem för att kunna komma åt brottsligheten på ett tidigare stadium. Den som bedömdes som lämplig för detta uppdrag var den externe revisorn. Sedan 1999 föreligger därför en anmälningsplikt för revisorn i aktiebolag att anmäla misstänkta ekonomiska brott begångna av den verkställande direktören eller styrelseledamot till åklagaren. Avsikten i uppsatsen har i detta avseende varit att se om anmälningsplikten har en sådan brottsförebyggande effekt, som var lagstiftarens förhoppning. Till min hjälp har jag använt mig av statistik från Ekobrottsmyndigheten för att kunna se hur många anmälningar som inkommer från revisorer. Det visade sig att det sker en stadig ökning, men de kan vid en jämförelse med anmälningar från andra aktörer ses som marginella. Jag har dock under arbetets gång funnit det angeläget att inte fästa alltför mycket vikt vid att räkna antalet anmälningar. Istället fann jag den största preventiva effekten i att revisorernas maktposition har stärkts genom lagstiftningen. Genom anmälningsplikten kan revisorerna effektivare förmå sina klienter att följa lagen och därmed vidta rättelse vid eventuella felaktigheter i bokföringen. Den andra delen av uppsatsen behandlar revisorns straffrättsliga ansvar i näringsverksamhet. Under de senaste åren har vi kunnat läsa om olika redovisnings- och revisionsskandaler, till exempel Enron, WorldCom och Skandia. För att marknadsekonomin skall fungera väl krävs förtroende för företagens bokföring och revisorns granskning. Detta medförde att jag fann det som angeläget att dels se till vilket straffrättsligt ansvar en extern revisor kan ha i ett aktiebolag och dels hur domstolen resonerar kring revisorns delaktighet. Det som är speciellt intressant i denna frågeställning är hur man kan utkräva ansvar av en revisor som inte har deltagit i själva bokslutsarbetet utan enbart har granskat bokföringen samt avgivit en revi-sionsberättelse. Revisorn kan inte göras ansvarig för själva bokslutsarbetet och man kan då undra hur ett ansvar allmänt sett kan uppstå för den externe revisorns del. Med utgångspunkt i domstolarnas resonemang kan man se att revisorn ansvarar straffrättsligt för sina uttalanden i revisionsberättelsen. Ett alternativt sätt att komma åt oseriösa rådgivare är att åberopa den så kallade rådgivarlagen, numera biträdeslagen. I denna lag har lagstiftaren valt att straffbelägga medverkan som sker av grov oaktsamhet. Med detta ville man markera att rådgivare och andra biträden måste vara försiktiga med att lämna råd som kan underlätta brottsliga gärningar. Ett annat skäl var att det kan vara svårt att styrka att en rådgivare har haft uppsåt att främja brott. Problemet med lagen är dock att den inte tillämpas alltför ofta. Detta behöver likväl inte betyda att lagen inte har en viss preventiv effekt. Sammanfattningsvis vill jag även framhäva vikten av att det bedrivs en tillfredsställande tillsyn över revisorerna. Detta är en viktig faktor dels för att vidmakthålla reformen och se till att revisorer anmäler brott, dels för att samhället skall kunna bevara sin tillit för revisorer.