Myxomavirus hos kaniner : interaktion med immunsystemet

Sammanfattning: Myxomaviruset är ett poxvirus, vars genom utgörs av ett dubbelsträngat DNA och replikation sker i cytoplasman hos infekterade celler. Viruset infekterar framför allt kaniner, men det finns indikationer på att även celler från andra arter kan infekteras in vitro. Hos sina naturliga värdar, de amerikanska kaninerna, orsakar viruset en mild sjukdom. Den europeiska kaninen drabbas istället av myxomatos, vilket är en allvarlig sjukdom med systemisk spridning och hög mortalitetsgrad. Med anledning av den höga mortalitetsgraden introducerades myxomaviruset i Australien och Europa under 1950-talet i syfte att kontrollera den vilda europeiska kaninpopulationen. Efter några år utvecklades en naturlig selektion för attenuerade virusstammar, vilken i sin tur medförde en naturlig selektion för genetiskt resistenta kaninstammar. Samevolutionen med värden har resulterat i att myxomaviruset idag är en enzooti hos nuvarande kaninpopulationer. Syftet med den här litteraturstudien är att undersöka hur myxomaviruset interagerar med kaninens immunsystem och hur det undviker värdens immunsvar vid infektion. Smittspridning av myxomaviruset sker via direktkontakt och med bitande artropoder. Vid infektion av den europeiska kaninen sker initial replikation lokalt i huden innan spridning till dränerande lymfknuta. Där infekteras leukocyter, vilka sprider viruset till distala vävnader såsom hud och konjunktiva. Kliniska symtom ses främst i form av svullnader och lesioner på hud, konjunktiva och anogenitala organ. Kaninen dör efter 10-12 dagar och orsaken är ännu inte utredd. Hos de amerikanska kaninerna ses enbart ett kutant fibrom av benign karaktär. Myxomaviruset uttrycker immunmodulerande proteiner som har stor betydelse för virusets framgång vid infektion av kaninen. Utvecklingen av dessa proteiner inträffade troligen i de amerikanska kaninerna, men analyser av proteinerna har främst gjorts i den europeiska kaninen. De virala proteinerna har förmåga att interagera med olika komponenter av värdens immunsystem och kan bland annat inhibera produktion av proinflammatoriska cytokiner, igenkänning av immunförsvaret och inducerad apoptos av infekterade celler. Andra proteiner kan binda kemokiner och reglera specifika signalvägar. Som resultat lyckas myxomaviruset manipulera den intracellulära och extracellulära miljön hos värden och underlättar därigenom sin egen replikation, spridning och överföring. Resistens kan idag ses hos framför allt vilda europeiska kaninpopulationer och tycks verka dämpande på sjukdomsutvecklingen snarare än på själva infektionen. Den genetiska bakgrunden är inte klarlagd, men ett ökat medfött immunsvar tros kunna ha en betydande roll. Genomgången infektion betraktas resultera i en immunitet mot återinfektion. Sammantaget har myxomaviruset utvecklat en mängd immunmodulerande proteiner som förklarar den framgångsrika infektionen av den europeiska kaninen, men interaktionen med den naturliga värden verkar vara ett relativt ostuderat område. Effekten av de virala proteinerna indikerar att ett cellmedierat immunsvar troligen är det mest optimala mot infektionen. Mer forskning och jämförelser mellan olika kaninarter vore intressant och skulle kunna bidra till en ökad förståelse för myxomavirusets framtid inom olika kaninpopulationer.