Rättsliga konsekvenser av vildsvinsskador på jordbruksarrende då arrendatorn saknar jakträtt - Med särskild problematisering av 9 kap. 34 a § jordabalken.

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är främst att undersöka i vilken mån fastighetsägaren är skyldig att ersätta vildsvinsskador som drabbar ett jordbruksarrende. Det kommer även att undersökas huruvida fastighetsägarens ansvar för skadorna förändras då jakträtten är upplåten till tredje man. Tolkningsproblematiken med 9 kap. 34 a § JB, mer specifikt begreppet rimliga ansträngningar, kommer att belysas och utredas. Uppsatsen kommer att undersöka vilka övriga möjligheter till påföljder jordbruksarrendatorn har, främst vad beträffar uppsägning, jämkning av arrendeavgift samt ansökan om skyddsjakt. Även de berörda parternas möjlighet att avtala bort tillämplig lagstiftning genom deras individuella nyttjanderättsavtal kommer att diskuteras. Då uppsatsen ämnar fastställa gällande rätt samt att utreda de rättsliga effekterna av vildsvinsskador som drabbat ett jordbruksarrende har en rättsdogmatisk metod tillämpats. Därmed består materialet huvudsakligen av lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin. Praxis beträffande viltskador på jordbruksarrende är mycket begränsad, vilket innebär en viss problematik. Detta resulterar i att förarbeten och doktrin är av stor betydelse. Denna uppsats klargör att fastighetsägaren ansvarar till fullo för vildsvinsskador på jordbruksarrende, trots att jakträtten upplåtits till tredje man. Arrendatorns möjlighet till ersättning är beroende av huruvida en bestående ekonomisk skada uppstått samt att fastighetsägaren har haft en reell möjlighet att förhindra dessa skador men försummat denna. Begreppet rimliga ansträngningar är nära sammankopplat med skyldigheten att bedriva en god viltvård, ett begrepp vars innebörd fortfarande är oklar. Lagstiftning beträffande jordbruksarrende är huvudsakligen tvingande, dock med vissa undantag. Parterna har därmed en begränsad möjlighet att genom sina individuella avtal inskränka dessa bestämmelser. Vad beträffar jakträttsupplåtelsen är lagstiftningen snarare mycket begränsad, vilket innebär att stor vikt läggs vid parternas individuella avtalshandling.