Par- och gruppintervention för personer med afasi och deras partner

Sammanfattning: Afasi är ett samlingsbegrepp för förvärvade språkstörningar. Symptomen förekommer i högst utsträckning hos personer som drabbats av en stroke. Personer som drabbats av någon typ av afasi upplever ofta att deras kommunikativa förmåga i hög grad begränsats efter insjuknandet, vilket kan leda till stor eller mycket stor social inskränkning. De psykologiska faktorer som påverkas rör kognition och emotion, sociala strukturer och relationer, exempelvis personliga relationer, yrkesliv eller utbildning. Därmed relateras de psykosociala konsekvenserna av afasi till hur tillståndet påverkar vardagslivet och förmågan till att interagera med den sociala omgivningen. Idag sker intervention för personer med afasi individuellt och gruppintervention eller anhöriginkludering ses som sekundära komplement till den individuella behandlingen. I föreliggande studie undersöks en form av intervention där personer med afasi och deras anhöriga gemensamt får ta del av kommunikativa strategier och tilldelas individanpassade råd. Inspiration har hämtats från den befintliga anhöriginkluderande metoden SPPARC. Målet med interventionen var att den vardagliga kommunikationen skulle stärkas och effektiviseras. Interventionen skedde under en fem veckor lång period och utförts i två olika konstellationer; ett par och en mindre grupp. Gruppkonstellationerna har sedan jämförts med varandra. Båda koncepten utvärderades positivt av deltagarna. De förefaller därmed vara tillämpbara båda två, men beroende på deltagarnas förväntningar och psykosociala behov kan något av koncepten föredras på ett individuellt plan. Resultatet av föreliggande studie indikerar att det finns ett psykosocialt behov av att inkludera anhöriga till personer med afasi i intervention. En ökad medvetenhet hos deltagarna noterades gällande flera av de kommunikativa strategier som behandlades under interventionens gång, bland annat gestikulering och prompting. Deltagarnas utvärdering av perioden tyder på att interventionsperioden framför allt fungerat som ett forum för samtal kring afasi och kommunikation och att den har tjänat sitt syfte i psykosocial bemärkelse. Deltagarna uppgav dock under utvärderingen att interventionen är bäst lämpad som en tidig insats efter personen med afasis insjuknande.