I stillhet begrafven : En studie av självmordet i Karlstad, Eda, Mjölby och Linköping, 1801-1920

Sammanfattning: Denna uppsats undersöker självmordets utveckling i Karlstad, Eda, Mjölby och Linköping under perioden 1801 till 1920, utifrån Norbert Elias civiliseringsteori och Arne Jarricks självmordsteori. Därutöver undersöks även lite närmare vilka självmördarna var samt hur och när de dog. Uppsatsen är vidare av kvantitativ art där uppgifterna ur död- och begravningsböckerna från respektive kyrkoarkiv har sammanställts statistiskt i tabeller och figurer. Genom studien ser man att antalet självmord, både i absoluta och relativa tal, generellt sett ökar över undersökningsperioden. Linköping skiljer sig dock i detta hänseende något från de övriga samhällena eftersom de högsta självmordstalen, uträknat per 100 000 invånare, där redovisas redan 1821/1840. Vidare framgår det att de manliga självmördarna totalt i de fyra samhällena både var fler till antalet och dessutom generellt sett något äldre än de kvinnliga. Merparten av männen tog nämligen livet av sig då de var mellan 45 och 54 år gamla, medan en relativ majoritet av kvinnorna gjorde detsamma innan de hade fyllt 25. Vad gäller männen var de i regel gifta och tillhörde arbetarklassen, medan de flesta av kvinnorna var ogifta och stod utanför arbetsmarknaden. Studien har dessutom visat att merparten av de manliga självmördarna i de ovan nämnda orterna hängde sig, medan den mest frekvent förekommande metoden för kvinnorna var dränkning. Det har ävenledes framkommit att merparten av individerna i studien begick självmord under våren och sommaren. Även här skymtar dock vissa lokala skillnader. Bland annat har det visat sig att de flesta de kvinnliga självmördarna i Linköping under de 120 år som undersöks tog livet av sig mellan oktober och december.