Principen om barnets bästa i rättstillämpningen

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar vårdnadsregleringen i 6 kap. föräldrabalken (1949:381), med tonvikt på principen om barnets bästa. Principen ska vara avgörande i varje beslut gällande barn enligt 6 kap. 2 a § FB. Att barnets bästa står i centrum vid bedömning har länge varit fallet i svensk rätt. Vad som är intressant med denna princip är att den är i ständig förändring då innebörden påverkas av samhällets idéer kring vad barnets bästa är samt vilka behov det individuella barnet bedöms ha. Således går det inte på ett enhetligt sätt att fastställa vad principen av barnets bästa har inneburit under den tid den tillämpats. Det går inte heller att på ett enhetligt sätt säga vad barnets bästa är i varje fall eftersom alla barn har olika behov. Det är istället lämnat åt rättstillämpning att fastställa i varje enskilt fall för att uppnå önskvärd flexibilitet i bedömningen. Det blir därför relevant att undersöka hur principen tillämpats i svensk rätt. I denna uppsats genomförs därför en rättsfallsstudie av sju mål handlagda i HD under perioden 1995 – 2014. Utifrån dessa rättsfall har jag studerat om kontinuitet föreligger i rättstillämpningen gällande barnets bästa i vårdnadsmål. Genom att anlägga ett rättsutvecklingsperspektiv har dessutom innebörden av principen analyserats för att studera de eventuella förändringar som skett under nämnda period.