Från anarki till demokrati: vägen mot politisk stabilitet i Afghanistan

Sammanfattning: Under slutet av november 2001 samlades, på Förenta Nationernas initiativ,
flera betydande afghanska grupperingar i Bonn i Tyskland med syfte att dra
upp riktlinjer för Afghanistans framtid. På dagordningen stod framförallt
inrättandet av en ny demokratisk regering, vilken också skulle vara väl
förankrad hos det afghanska folket och representativ för de många intressena
Kabul sågs som ett steg på vägen mot politisk stabilitet i det av krig
i landet. Det påföljande inrättandet av en interimsregering i huvudstaden
härjade landet. Denna uppsats syftar till att utreda om förutsättningarna i
landet tillåter införandet av det tänkta demokratiska styret eller om
premisserna istället torde innebära att ett annat styrelseskick bättre
passar landet samt vilket styrelseskick detta då kunde tänkas vara. Detta är
intressant eftersom de rätta förutsättningarna inom landet måste finnas om
resultatet av ett demokratiskt styre ska bli acceptabelt. Införande av
demokrati i Afghanistan kan, om premisserna inte är de rätta, istället för
fred och stabilitet innebära en fortsättning på inbördeskriget i likhet med
händelserna under 1992.

Fyra frågeställningar används för att leda fram till
uppsatsens slutsatser:

• Hur bör den afghanska statens tillstånd beskrivas
och definieras?
• Hur bör en demokrati i ett land, splittrat mellan
rivaliserande religiösa och etniska intressen, utformas för att politisk
stabilitet ska infinna sig?
• Vilka förutsättningar krävs för att ett
land, med gott resultat, ska kunna införa ett demokratiskt styre enligt ovan
och
• finns det i Afghanistan dessa förutsättningar?

Uppsatsens tonvikt ligger på de två senare frågeställningarna.

För att besvara frågorna och strukturera lösningen på Afghanistans problem
bygger uppsatsen en teoretisk modell, grundad på tre politiska teorier.
Thomas Hobbes naturtillstånd används för att karaktärisera Afghanistans
situation som ett tillstånd av anarki, där fred och den egna överlevnaden är
människans primära mål. I en sådan situation är sammanslutandet under en
stark, absolut och beskyddande centralmakt det enda sättet för människorna
att komma ifrån den rådande anarkin. Rawls adresserar problemet med
demokratiska samhällen där befolkningen är splittrad av olika, religiösa och
ideologiska, uppfattningar om utformningen av staten, något som verkar
destabiliserande på alla demokratiska samhällen. Lösningen blir ett allmänt
accepterande, en överlappande konsensus, rörande vissa specifika politiska
rättviseprinciper som sedan kan ligga till grund för de demokratiska
institutionernas struktur. Lijpharts problem är också det relaterat till
pluralitet och multietnicitet. Dessa karaktärsdrag innebär att en
demokratisk stat, för att bestå, måste ordnas på ett sätt som motverkar
risken för ett majoritetsförtryck och ett påföljande sönderfall i
inbördeskrig. Lijpharts consociational democracy visar hur minoriteternas
preferenser tillgodoses genom ett samarbete mellan landets politiska elit i
en grand coalition, samtidigt som landets alla olika grupperingar ges hög
frekvens av självstyre. Denna teori sammanfaller relativt väl med de
demokratiseringsförsök som nu görs i Afghanistan.

Uppsatsens empiriska del visar att Afghanistan genom historien varit
drabbad av instabilitet och konflikter, mycket på grund av den rivalitet som
präglar förhållandet mellan de många etniska grupperna, klanerna och
stammarna som utgör den afghanska befolkningen. Under de senaste tio årens
konflikt har befolkningen splittrats än mer och utgör nu ett komplicerat
mönster av etniska, religiösa, ideologiska, geografiska och ekonomiska
uppdelningar. En demokratisk lösning för landet måste därför med
nödvändighet ta pluralitetsproblemet i beaktande, något som Rawls respektive
Lijphart också gör. Vidare framgår det klart att den nuvarande situationen i
Afghanistan, utan en allmänt accepterad regering med kontroll över landet,
mycket väl samstämmer med det hobbesianska naturtillståndet av anarki.

Uppsatsens slutsatser blir att varken den rawlsianska eller den
lijphartianska demokratiska lösningen bör användas på dagens Afghanistan,
eftersom förutsättningarna i landet inte är de rätta. Situationen i landet
riskerar därmed att återigen förvärras då ett nytt inbördeskrig mycket väl
kan utbryta, detta hände exempelvis under 1992, då FN: s fredsplan
misslyckades. Uppsatsen föreslår istället en period under starkt
centraliserat styre á la Hobbes, då ett afghanskt samhälle återigen kan
byggas upp och förutsättningarna för demokrati därefter växa fram. Under
talibanregimen hade ett steg på denna väg tagits, men i och med den
amerikanska inblandningen i konflikten försattes Afghanistan återigen
tillbaka på ruta ett då laglöshet och osäkerhet återigen blev ett faktum.
Trots detta är USA den största förespråkaren för ett snabbt införande av
demokrati i landet, utan hänsyn till de ogynnsamma förutsättningarna.