Omrubricering genom 23:4 st.2 BrB - Det utvidgade medgärningsmannaskapet - en gränslös rättsfigur?

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Genom straffrättsreformen 1948 skulle domstolarna ges en större flexibilitet att bedöma vilken ansvarsform varje medverkande gjorts sig skyldig till. Systemet skulle på detta sätt bli mer effektivt. I förarbetena uttrycks att en gärningsman i regel har deltagit i utförandet av den brottsliga gärningen men att det i vissa fall kan te sig ”naturligt” att anse även annan deltagande som gärningsman. Någon definition om vad det innebär att vara gärningsman ansåg SRK vara överflödig. Istället överlämnades till rättstillämpningen att avgöra detta. Den centrala bestämmelsen för medverkan till brott återfinns idag i 23:4 BrB. Bestämmelsen utvidgar straffansvaret genom att även den som främjat en gärning med råd eller dåd kan ställas till svars. De enskilda straffbuden är i regel en beskrivning av en gärning som utförs av en person. I realiteten begås brott ofta av flera gärningsmän. När någon eller några av dessa inte självständigt uppfyller brottsrekvisiten krävs en utvidgad tolkning av det aktuella straffbudet för att kunna döma samtliga som medgärningsmän. Hur pass delaktig en person ska ha varit samt vilka kriterier denne ska ha uppfyllt för att betraktas som medgärningsman är svårt att få ett entydigt svar på. Omrubriceringsmöjligheten i 23:4 st. 2 BrB torde dock ha påverkat kravet på delaktighet i sänkande riktning. I rättspraxis har omrubriceringsmöjligheten tillämpats på olika sätt och i varierande grad. I sin mest utvidgade form har den tillämpats på delaktiga med perifera roller som i objektiv mening inte uppfyller rekvisiten för det aktuella brottet. Kravet på aktivitet har i dessa fall satts mycket lågt och kvalitetsskillnaden på de inblandades gärningar har varit betydande. I uppsatsen används benämningen ”utvidgad medgärningsman” för att beteckna denna rättsliga företeelse. Inom medverkansläran finns ett antal centrala begrepp som i hög grad påverkar nämnda bedömning. Uppsatsen visar att dessa begrepp i vissa fall ligger långt ifrån motsvarande betydelse i allmänt språkbruk. En sådan företeelse riskerar att bli oförutsebart och strida mot det allmänna rättsmedvetandet. I uppsatsen konstateras att ett främjande i juridisk teknisk mening i vissa fall betraktats som betydligt vidare än i vardagliga sammanhang. Eftersom ett minimikrav för att kunna betraktas som medgärningsman är att man åtminstone främjat gärningen kan en sådan vidare definition få betydelse för medgärningsmannaskapets avgränsning. Det är också oklart vad som menas med att utföra en gärning och hur den ska skiljas från att främja densamma. Denna gränsdragning får betydelse för när det är ”naturligt” att anse en främjare vara gärningsman. I uppsatsen konstateras att det inte är möjligt att på en abstrakt nivå ställa upp en teori som löser denna gränsdragningsproblematik i det enskilda fallet. För att avgöra gränsdragningen på ett mer generellt plan kan man dock ha vägledning av ett antal kriterier som utkristalliserats i rättspraxis. Det kan ske genom att på en objektiv nivå undersöka kvalitetsskillnaden i respektive medverkandes handlande, tidsliga och rumsliga faktorer, föregående arbetsfördelning och brottsplaner, aktivitetsnivå, inbördes relationer etc.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)