Avvägningen mellan våldsutsatta barns behov av kontinuitet och återförening vid vårdnadsöverflyttningar

Sammanfattning: Principen om barnets bästa framhålls i både svensk nationell rätt och i internationella konventioner. Barnets bästa ska vara vägledande i alla beslut som rör barnet, så som barnets boende, umgänge och vårdnad. Vad som är barnets bästa är inte lagstadgat, rangordnat eller uttömt i varken svensk nationell rätt eller i internationell rätt utan barnets bästa anses skilja sig beroende på tid och plats, vilket föranleder en individuell prövning för domstolen i varje enskilt fall. Grundläggande principer, som barnets rätt till omsorg och familj, anses vara en av byggstenarna för att principen om barnets bästa ska kunna tillgodoses. Alla barn har rätt till en vuxen som värnar om barnet och dess fysiska och psykiska behov samt förser barnet med mat, rent vatten, kläder och hälsovård. Rätten för barnet till omsorg innefattar också trygghet, aktning som person samt respekt för dess människovärde. Barnets rätt till familj anses vara skyddsvärt, både på nationell nivå som på internationell nivå. Varje barn ska ha rätt till en god relation med sina föräldrar eller andra vuxna som är betydelsefulla i barnets liv. Ett avbrott i relationen mellan barnet och betydelsefulla personer anses skada barnet men kan i vissa fall vara nödvändigt, med hänsyn till vad som är barnets bästa. Avbrottet kan ske genom ett avskiljande mellan barnet och dess föräldrar i form av ett omhändertagande vid brister i omsorgen, våld mot barnet eller våld i hemmet. Både svensk rätt och barnkonventionen framhåller att barn ska skyddas från alla former av övergrepp, så som våld eller hot om våld, genom statens ingripande. Vid ingripandet ska barnet placeras i ett familjehem där familjehemsföräldrarna, i uppdrag av statens sociala myndigheter, ska överta rollen som barnets omvårdare. Ett barn som har omhändertagits och familjehemsplacerats med anledning av missförhållanden i hemmet kan efter en längre tid uppleva att familjehemmet är dess “riktiga” hem. Barnet kan således ha etablerat ett behov av kontinuitet, trygghet och stabilitet i familjehemmet. Principen om kontinuitet går hand i hand med principen om barnets bästa och innebär att barnet behöver förutsebarhet och igenkänning i sitt liv. I både svensk nationell rättspraxis och internationell rättspraxis beskrivs kontinuitetsprincipen som ytterligare en grundläggande rättighet för barnet som måste tillgodoses. Frågan om barnets kontinuitet och stabilitet är aktuell både när barnet bor hemma hos sina föräldrar och när barnet, p.g.a. missförhållanden i hemmet, har familjehemsplacerats. I båda fallen ska barnets förankring till vuxna som tar hand om barnet vara vägledande och hänsyn ska tas till barnets anpassning till miljön. Barn som har omhändertagits p.g.a. missförhållanden i hemmet har också rätt att upprätthålla en god kontakt med sina föräldrar. Barnets kontakt med föräldrarna syftar till att underlätta en “återslussning” av barnet till dess ursprungshem när vården ska upphöra. Målsättningen är nämligen att barnet, förr eller senare, ska återförenas med sin familj. När en återförening med barnets föräldrar inte är möjlig, eller helt och hållet orealistisk, kan frågan om vårdnadsöverflyttning bli aktuellt. I samband med detta förlorar föräldrarna all bestämmanderätt över sitt barn. Avvägningen mellan barnets behov av kontinuitet i ett familjehem, där barnet vistats i under en längre tid, och återföreningen mellan barnet och dess föräldrar kan leda till problematik eftersom avgränsningen inte är helt klar. I detta arbete redovisas barnets grundläggande rättigheter, omhändertagandeprocessen samt avvägningen mellan barnets kontinuitet och återförening vid vårdnadsöverflyttningar.