Funkis, folkhem och förlorade visioner : en tolkning av det sociala kapitalet i ett miljonprogramsområde i Linköping

Sammanfattning: Miljonprogrammet tillkom genom en storslagen politisk satsning under det expansiva 60-talet. Produktionen lades utanför städerna och vilade på funktionalism och stordriftsfördelar. Trots minutiös social ingenjörskonst hade ingen kunnat förutse att många av de hyresgäster, som befolkade miljonprogrammet till en början, inom några år skulle flytta till egna småhus. Kvar blev de socioekonomiskt svagare hyresgästerna. Dessa områden präglas idag överlag av många in och utflyttningar. I Sverige finns ett miljonprogramsområde i varje medelstor stad. Dessa områden kännetecknas av samma typ av problematik; hög arbetslöshet, höga ohälsotal och lågt valdeltagande. I den politiska debatten väcks ofta förslag om att man ska bygga om eller riva delar av miljonprogrammen. Andra menar att problemen bekämpas genom att åtgärda makroekonomiska problem i samhället i stort. Få av dessa förslag kretsar kring teorier om socialt kapital och vad det sociala kapitalet enligt vissa välkända statsvetare kan åstadkomma i samhällen. Syftet med denna uppsats är således att kvalitativt beskriva det sociala kapitalet i ett miljonprogramsområde i Linköping. Vi vill även studera huruvida det sociala kapitalet kan bidra till en demokratisk utveckling i stadsdelen. Det är vår förhoppning att våra slutsatser kan generaliseras till andra miljonprogramsområden i Sverige. Det sociala kapitalet beskrivs och analyseras utifrån tretton genomförda intervjuer med tjänstemän och föreningsrepresentanter i stadsdelen. Det görs med teoretisk hjälp av statsvetarna Robert D. Putnam och Bo Rothstein samt sociologen James S. Coleman. Vi kommer fram till att det förekommer stora variationer av socialt kapital i stadsdelen. Det finns en stor mängd av det Putnam kallar för sammanbindande socialt kapital. Samtidigt uppvisar stadsdelen en brist på det överbyggande sociala kapitalet, som på allvar skulle kunna bidra till ett demokratiskt lyft i stadsdelen. Det menar vi beror på etniska grupperingar och stora omflyttningar, som gör det irrationellt att investera i socialt kapital för den enskilde. Särskilda politiska insatser kan av de skälen motiveras i stadsdelen.