Våldsam förälder - lämplig förälder?

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Författare: Tove Julén; [2012]

Nyckelord: familjerätt; fiscal law; Law and Political Science;

Sammanfattning: Uppsatsen är en studie med huvudsyfte att undersöka vilken betydelse domstolen fäster vid våld inom familjen vid bedömning av umgänge och vårdnad. Den försöker även finna svar på om och i så fall i vilken utsträckning det görs skillnad mellan fäder och mödrar som förövare. Gällande rätt och dess utveckling redovisas inom områdena vårdnad, umgänge samt riskbedömning. Dessutom presenteras relevanta delar av annan svensk lagtext samt Barnkonventionen. Lagstiftningen på området jämförs sedan med praxis. Den praxis som redovisas utgörs av vårdnadsmål som avgjorts av hovrätterna under 2011 där uppgifter om våld förekommer. Rättsfallen refereras och kommenteras var för sig. En sammanställning görs sedan för att se vilka mönster som framträder. Genomgången visar att våld inom familjen sällan tillmäts särskilt stor vikt. Många gånger görs omskrivningar som döljer det våld eller de övergrepp som förekommit. Jämförelsen mellan könen visar också att fäders våld ges en avgörande betydelse i högre utsträckning än mödrars. En slutsats i uppsatsen är att det än idag föreligger en relativt stark presumtion för gemensam vårdnad - även när uppgifter om övergrepp förekommer. Detta trots att det tydliggjorts från regeringen att det inte längre ska föreligga en sådan presumtion i något fall. Trots att risken att barn far illa enligt lagen inte får överskuggas av något annat intresse visar det sig att det inte ser ut så i praktiken. Bland de refererade rättsfallen framträder att barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna många gånger får väga tyngre. Likaså ges inte barnperspektivet den tyngd som lagstiftaren avsett. Istället får barnets intresse ibland stå tillbaka för rättvisa mellan föräldrarna eller en förälders möjlighet att återanpassas till samhället. Uppsatsen visar också att domstolarna många gånger är allt för dåliga på att redogöra för de resonemang de för. Domstolarna ska i domen inte enbart redogöra för sina slutsatser utan också hur de har kommit fram till dessa. Häri ingår vad de anser vara styrkt och varför. Detta underlåter många domstolar att göra, framför allt de gånger hovrätten fastställer tingsrättens dom. Slutligen leder uppsatsen också fram till att principen om barnets bästa är ytterst vag och odefinierad. Både domstolar och föräldrar - men kanske framför allt barnen - hade kunnat dra fördel av ett förtydligande. Barnets bästa är visserligen med all nödvändighet en komplex princip. Ett visst mått av klargörande står dock fortfarande att önska.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)