Markägarens ansvar enligt 10 kapitlet

Sammanfattning: Denna uppsats berör markägares förvaltningsrättsliga ansvar enligt 10 kapitlet Miljöbalken. Ansvaret, som omfattar även markägare som inte har bidragit till markföroreningen, grundas på principen om att förorenaren skall betala. Uppsatsen utgår från ett verkligt fall och illustrerar de svårigheter som idag finns med att avgöra markägaransvaret. Uppsatsen betonar miljörättens särställning inom juridiken och att all tillämpning av balken skall präglas av dess portalparagraf. Denna bestämmelse ger miljörätten en särställning. Vidare skall 2 kapitlets allmänna hänsynsregler alltid beaktas. För att 10 kapitlets avhjälpandeansvar skall bli aktuell krävs att skadan är konstaterad och att det föreligger en risk för spridning. Begreppet avhjälpande innefattar både markundersökning och sanering. Syftet med avhjälpandet är att marken skall nå upp till den standard som marken behöver för att kunna användas enligt planerad markanvändning. Den primära ansvarskretsen för markföroreningar är verksamhetsutövaren och detta ansvar regleras i 10 kapitlet 2 § Miljöbalken. Detta ansvar omfattar även passiva verksamheter, de så kallade förvaringsfallen. Vid de fall det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare går ansvaret över på den sekundärt ansvarige markägaren, se 10 kapitlet 3 § Miljöbalken. För att detta ansvar skall bli aktuellt krävs att markägaren förvärvade fastigheten efter 31 december 1998 och att denne vid förvärvet kände till eller bort ha känt till föroreningen. Skälet till att lagstiftarna infört ett långtgående markägaransvar är att de ville skapa incitament för förvärvaren att undersöka marken före förvärv. Darpö menar att ett långtgående markägaransvar uppfyller principen om att förorenaren skall betala. Den undersökning som markägaren skall utföra är mer omfattande än den som finns i Jordabalken och omfattningen av undersökningen är beroende av vad marken tidigare har använts till. Omfattningen av ansvaret skall avgöras enligt en skälighetsbedömning, se kapitlets 4 §. Bedömningen innehåller en subjektiv del och en objektiv del där den subjektiva endast är anpassad efter verksamhetsutövaransvaret. Detta leder till att tidsfaktorn och objektiva kriterier är de enda som beaktas i bedömningen. I uppsatsen förs en diskussion kring huruvida man kan göra analogier till andra rättsområden vid de fall då 10 kapitlet Miljöbalken är bristfällig. Så som dagens lagstiftning är utformad finns lite vägledning både i praxis, förarbete och doktrin på hur problemet skall lösas. Sammanfattningsvis menar jag därför att det krävs mer omfattande lagstiftning på området