Hellre fria än fälla - En granskning av beviskravet och alternativhypoteser i brottmål

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar beviskravet i brottmål och alternativa hypoteser i förhållande till åklagarens gärningspåstående. Beviskravet innebär att rättens övertygelse om den tilltalades skuld ska vara ställd bortom rimligt tvivel. Eftersom att lagreglering saknas om beviskravet har detta fastställts i praxis. Komplikationerna med ämnet är huvudsakligen att det inte klargjorts utförligt, i varken doktrin eller praxis, vad som kan benämnas som beviskravets lägre gräns. Uppfattningen i doktrinen om vad beviskravet innebär och dess olika delar granskas i uppsatsen. Huvudhypoteser och alternativa hypoteser är av väsentlig betydelse i straffprocessen. Båda typerna av hypoteser ställs upp av åklagaren vid förundersökningen i syfte att utreda vad som faktiskt hänt i det aktuella fallet. Försvararsidan bidrar även till hypotesbildningen och utredningen genom att ställa upp alternativa hypoteser, ägnade att plantera tvivel, som talar för den tilltalades oskuld. Rättens rättskipande arbete består till stor del av utredning genom hypoteser. Det följer av beviskravet att det ska vara ställt ”bortom rimligt tvivel” att samtliga hypoteser ska utredas och antingen godtas eller avvisas för att domstolen ska kunna döma i målet. I syfte att sammanföra de granskade reglerna till en konkret situation redogörs ett fall som kallas för Lindomefallet då hypotesbildning och materialinsamling inte fungerade och resulterade i att domstolen friade de tilltalade. Problematiken bestod i att de två tilltalade, som kan hänföras till brottsplatsen, skyller på varandra och måste därav frias till följd av otillräcklig bevisning trots att domstolen vet att en av dessa två har begått brottet. Beviskravet är det som styr hur domstolarna ska döma och om de ska fria eller fälla. Ansvaret att uppfylla beviskravet tillkommer enbart åklagaren som har bevisbördan gällande samtliga delar av gärningsbeskrivningen. Den tilltalade alltid ska betraktas som oskyldig tills dess att åklagaren kan visa att det inte finns något rimligt tvivel till att denne är den skyldige. Detta tillhör en del av den så kallade rättssäkerheten som är till för att skydda medborgare mot övergrepp från staten. Rättssäkerheten garanterar att ingen får dömas utan stöd i lag och utan full bevisning. Det är rättssäkerheten som ligger bakom det höga beviskravet och till följd av denna princip ska domstolarna hellre ska fria än fälla, även i mål där man tror sig veta vem den skyldige är men inte helt kan visa det. Diskussioner om ett sänkt beviskrav har avfärdats med anledning av att det skulle stå i strid med rättssäkerheten.