Om sanningen ska fram – En kritisk granskning av SOU 2014:31 om ett stärkt skydd för visselblåsare

Sammanfattning: En visselblåsare är den person som larmar om fara eller skada för allmänintresset inom ramen för en arbetsrelaterad relation. Personer som vågar blåsa i visslan hyllas ofta av allmänheten för sitt mod och det ligger i både arbetsgivarens, arbetstagarens och samhällets intresse att oegentligheter inom verksamheter kommer fram och kan avhjälpas. I gällande rätt finns inget enhetligt skydd för visselblåsare. Inom offentlig sektor finns skyddet huvudsakligen i den grundlagsstadgade yttrande- och meddelarfriheten. Inom privat sektor finns skyddet framför allt i de arbetsrättsliga reglerna om skydd mot ogrundat skiljande från anställning i 7 § och 18 § LAS samt det skydd mot ingripande åtgärder under pågående anställning som fastställts i Arbetsdomstolens praxis. Artikel 10 Europakonventionen ger där utöver ett visst skydd även för anställda inom privat sektor. Skyddet är emellertid avsevärt mycket starkare inom det offentliga än inom det privata. I maj 2014 presenterades betänkandet Visselblåsare – Stärkt skydd för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden (SOU 2014:31). Som bakgrund till de förslag som lämnas i betänkandet anförs tre huvudmotiv. Det saknas en särskild skyddslagstiftning för arbetstagare som slår larm och det befintliga skyddet är allt för svåröverskådligt. Visselblåsning är ett viktigt samhällsintresse då en arbetstagares larm kan leda till att allvarliga missförhållanden kan upptäckas och avhjälpas. Vidare visar studier att arbetstagare ofta avstår från att slå larm. Det kan bero på att han eller hon är rädd för att drabbas av repressalier och är osäker på om något rättsligt skydd inträder vid uppgiftslämnandet. Det kan även bero på att arbetstagaren inte känner till hur han eller hon ska gå till väga med ett larm. Utredningen presenterar ett lagstiftningsförslag i tre delar. För det första föreslås en ny arbetsrättslig lag i syfte att förstärka skyddet för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden inom sin verksamhet. För det andra föreslås att en ny regel som ålägger arbetsgivare att, i den mån verksamheten kräver det, säkerställa att det finns rutiner för interna larm om allvarliga missförhållanden. För det tredje föreslås regler till skydd för visselblåsarens identitet. Syftet med förevarande uppsats är att med utgångspunkt i en kritisk och problematiserande granskning av SOU 2014:31 om ett stärkt skydd för visselblåsare, utreda hur en eventuell lagstiftning gällande visselblåsning lämpligen bör utformas. I syfte att göra en så välgrundad bedömning som möjligt utreds även hur visselblåsning regleras i andra jurisdiktioner samt hur visselblåsning hanteras i praktiken av företag och offentliga organisationer i Sverige. Uppsatsens slutsatser är flera och mynnar ut i ett förslag till lagstiftaren. En slutsats är att ny lagstiftning om visselblåsning är både välmotiverad och nödvändig. Ytterligare en slutsats är att SOU 2014:31 kan läggas till grund för den nya lagstiftningen men att det finns anledning att överväga ett antal modifieringar av betänkandet. Exempelvis föreslås ett alternativt tillämpningsområde, mer långtgående regler till skydd för visselblåsarens identitet samt ett antal förenklingar som syftar till att den nya lagstiftningen som avsett ska vara tydlig och lättillämpad för den enskilda.