Boendesegregation och fysisk planering : En fallstudie om tankesätt och planering mot boendesegregation

Sammanfattning: Boendesegregationsfrågan har under de senaste årtiondena blivit mer och mer uppmärksammad i den kommunala planeringen. Personer med olika bakgrund och attribut bor allt mer segregerat, där den geografiska uppdelningen debatteras för att innebära social exkludering och utsatthet. Det har därmed riktats fysiska åtgärder mot utsatta områden med syfte att motverka boendesegregation och dess negativa effekter. Hanterandet av boendesegregation har av den anledningen också fått möta mycket kritik, då kommuner tenderar att se boendesegregation som en effekt av den fysiska strukturens utformning, medan kritiker menar på att boendesegregation snarare grundas i andra sociala bakomliggande faktorer. Denna studie har därmed undersökt och redogjort för hur kommuner hanterar boendesegregation i sin kommunala planering, och vilka bakomliggande resonemang som förekommer mellan planerare. I studien framgår det att de undersökta kommunerna visar stor tilltro till fysiska åtgärder som att blanda upplåtelseformer, skapa mötesplatser och skapa bättre fysiska kopplingar mellan boendeområden, och att dessa åtgärder vidare förväntas ha en motverkande effekt på boendesegregation. Studien visar därtill att boendesegregation hanteras utefter institutionaliserade och stigberoende tankefigurer om att problemet till stor del ligger i den fysiska miljön och en föreställning om att det går att påverka sociala strukturer med förändringar i den fysiska miljön.