Straffrättslig reglering av diskriminering? Hatbrott och strukturer

Sammanfattning: Ett hatbrott är något utöver andra brottsliga gärningar. Hatbrott bygger på sociala kategoriseringar i negativ bemärkelse, där gärningspersonens upp-fattning om rättsskyddsubjektet som normbrytande leder till ett brottsligt angrepp. Sociala kategoriseringar speglar bakomliggande samhällsstrukturer, och gärningen drabbar indirekt hela den grupp som individen anses tillhöra. Den här uppsatsen syftar främst till att utreda och problematisera hatbrottets rättsliga konstruktion i en svensk straffrättslig kontext, men i uppsatsen utreds också vem som är att anse som skyddsvärd och hur den rättsliga diskursen om hatbrott ser ut. Tyngdpunkten ligger på straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 7 p. BrB. Regeln innebär att straffvärdet för en gärning ska höjas om det förelegat ett hatbrottsmotiv. För att kunna problematisera och nyansera förståelsen av hatbrott i svensk straffrätt tillämpas intersektionell teori. I svensk rätt hanteras hatbrott som motivbrottslighet genom det som i dagligt tal kallas för hatbrottsbestämmelserna. Hatbrottsbestämmelserna består av hets mot folkgrupp 16 kap. 8 § BrB, olaga diskriminering 16 kap. 9 § BrB och straffskärpningsregeln. Till följd av reglernas utformning som motivbrott är de svårtillämpade. Det är svårt att bevisa att en specifik gärning har begåtts på grund av ett visst motiv. Rättssystemet är således inte rustat för att hantera brottslighet som kan kopplas till bakomliggande strukturer, särskilt inte om personen blir kränkt för att hen uppfattas tillhöra mer än en skyddsvärd grupp. För att beskriva hur domstolen talar om personen som utsatts för ett hatbrott, gärningspersonen och gärningspersonens motiv används kritisk diskursanalys. En diskurs är ett sätt att tala om något, som ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt perspektiv. Diskursanalys har gjorts av elva domar där hatbrottsmotiv har aktualiserats och sex diskurser har identifierats. Bland dessa framkom bland annat hur domstolen avgränsar beskrivningar av händelseförloppen på ett sådant sätt att det inte går att koppla motivet till gärningen. Det kallar jag diskursen om det neutrala motivet. Vidare handlar diskursen om det typiska hatbrottsmotivet om att domstolen har lättare att identifiera ett hatbrott om det uppfyller stereotypa förväntningar på vad ett hatbrott är. Om domstolen identifierar ett motiv utöver hatbrottsmotivet, eller en alternativ förklaring till varför en viss gärning har begåtts, så bortser domstolen från hatbrottsmotivet. Det benämns som diskursen om konflikten eller den brottsliga gärningens upprinnelse. Sammantaget visar diskursanalysen att domstolen döljer sin position och sina utgångspunkter. Utgångspunkterna består i att gärningar begås av autonoma individer opåverkade av strukturer och att brottslighet som kan kopplas till strukturer svårligen kan hanteras i det straffrättsliga systemet.