Fysioterapeutiska behandlingsmetoder vid funktionsnedsättning i övre extremiteten efter stroke, samt konsekvenser av Covid-19 på rehabiliteringen: en enkätstudie

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Människan i rörelse: hälsa och rehabilitering

Sammanfattning: Bakgrund: Stroke är en av de vanligaste orsakerna till funktionshinder världen över och för en del patienter är övre extremitet särskilt påverkad. Vanliga funktionsnedsättningar i övre extremitet efter stroke är pares, nedsatt motorik, inskränkt passiv ledrörlighet, spasticitet, smärta i axeln samt subluxation i axelleden. Flera behandlingsmetoder finns med olika grad av evidens, samt kliniska riktlinjer för att stödja hälso- och sjukvården i valet av behandlingsmetoder för specifika funktionsnedsättningar efter stroke. Rehabiliteringsinsatser i tidigt skede efter stroke har kunnat genomföras under pandemin, men det saknas analyser av hur rehabilitering av patienter i subakut och senare fas har påverkats under rådande omständigheter. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga fysioterapeutiska behandlingsmetoder vid funktionsnedsättningar i övre extremitet efter stroke samt att undersöka hur pandemin påverkat rehabiliteringen av patientgruppen. Material och metoder: Uppsatsen bestod av en enkätstudie innehållande frågor om val av behandlingsmetoder vid olika funktionsnedsättningar i övre extremitet efter stroke samt pandemins påverkan på rehabiliteringen. 54 fysioterapeuter verksamma på vårdcentraler, öppen- respektive slutenvård på sjukhus, privata rehabiliteringskliniker samt i kommuner i Södra sjukvårdsregionen deltog i enkäten. Frågorna besvarades genom flervalsalternativ samt fritextsvar. Resultat: De vanligaste interventionerna som fysioterapeuterna använde vid subluxation av armen var träning i vardagliga aktiviteter, träning av skuldermuskulatur och avlastande hjälpmedel för armen. Vid smärta i skulderregionen användes rörelseträning för armen och träning i vardagliga aktiviteter. Vid nedsatt motorik användes oftast aktiv rörelseträning, styrketräning, uppgiftsspecifik träning och bilateral armträning. Den vanligaste behandlingsmetoden vid inskränkt passiv ledrörlighet och kontraktur var att instruera patienten att själv ta ut ledrörligheten genom töjningsövningar och vid nedsatt känsel användes mest taktil stimulering, kroppskännedomsträning samt spegelterapi. För flera av behandlingsmetoderna är evidensnivån god, dock finns i några fall stöd i klinisk praxis. Knappt hälften av fysioterapeuterna angav att rehabiliteringen kunde utföras som vanligt under pandemin men med vissa modifieringar. Slutsats: Fysioterapeuterna använde flera olika behandlingsmetoder för övre extremitet efter stroke, i syfte att göra träningen individuellt anpassad och meningsfull för patienten, ofta med tydlig koppling till vardagliga aktiviteter. Covid-19 pandemin utgjorde ett hinder för många att utföra rehabilitering på vanligt sätt, vilket ger en indikation på att nya metoder krävs för att kunna fortsätta bedriva en patientsäker vård även när fysiska möten avråds.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)