Predikantskap i Frälsningsarmén : Erik Wickberg stabschef och general 1961–1974

Detta är en Kandidat-uppsats från Uppsala universitet/Teologiska institutionen

Sammanfattning:

Sammanfattning och slutsatser

Syftet med undersökningen har varit att studera växelverkan hos Erik Wickbergs predikantskap, mellan den identitetsskapande funktionen och mellan hans försök att höja predikans status internationellt. På detta sätt har jag också velat lyfta fram predikans roll som pastoral företeelse inom FA och för att kunna göra detta har jag ställt följande frågor:

1.    Vad kännetecknar Wickbergs predikantskap?

2.    Vilken syn på FA:s identitet kommer till uttryck i Wickbergs predikningar?

Det är svårt att särskilja de två frågorna för de hör intimt samman. Därför är också svaren sammanflätade med varandra.

När det gäller Wickbergs predikantskap så står han i en succession där han är den nionde generalen. Predikantskapet vilar i FA:s tidiga uppdrag att vara en röst både för och till de människor inga andra når. Booths teologi formades i tre steg. Det första steget ledde fram till att FA kom att förkunna både frälsning och helgelse. Det andra steget handlar om att FA är skapad av Gud och helgad för det speciella uppdraget att vara en röst både för och till de människor inga andra når. Det tredje steget gjorde FA till pionjärer på det sociala området som gör att man också har ett sådant arv att förvalta. Wickberg omfattar tanken att FA är en del i Guds universella kyrka. Han betonar att FA är sammanlänkad med Guds folk från Bibelns tid och med kristna genom årtusenden. Allt detta bekräftas i hans predikningar. I hans böcker och predikningar sägs det ingenting om att han ser FA som en kyrkoinstitution.   FA:s identitet som armé kommer tydligast fram i orden då han säger att FA ska vara en protesterande armé mot andlig slöhet, mot rasbarriärer och annan ondska. Wickbergs predikantskap utgår från denna självbild.

Wickbergs predikantskap har också med personen Wickberg att göra. Hans barn- och ungdomstid präglades av FA, de många flyttningarna, nya språk och nya kulturer. Barn- och ungdomstiden gjorde honom både självkritisk, trygg, flexibel och öppen för allt nytt. Utbildningen, en aldrig sinande läslust och de olika uppdragen under 1924–1961 gjorde honom kompetent för ett ledarskap på högsta nivå. Under hela hans liv studerade han Bibeln och brottades med olika teologiska uppfattningar. Detta gjorde honom trygg i förkunnargärningen. Denna uppgift är också den som han satte främst i sin gärning som frälsningsofficer.

Wickbergs predikantskap vilar också i FA:s homiletik. Bernard Watson konstaterar om Wickberg att ”By Salvationist average he had a high degree of Biblical scholarship though he always sought to express it in terms that ordinary people could understand”. Wickberg har alltså förmågan att sammanlänka en god teologi med möjligheten för alla att förstå. Homiletikens innehåll handlar om människans frälsning och ett fördjupande av det andliga livet genom helgelsen. Detta har också präglat Wickbergs förkunnelse. Slous har visat på att homiletiken har förändrats sedan den viktorianska tiden. Förkunnelsen då var av angripande natur men Slous talar om att denna bör vara av inbjudande karaktär. Wickberg är mån om att hans predikantskap ska vara både resultatinriktat och samtidigt ska det vara varmt och inbjudande.

När jag sammanfattar Wickbergs predikantskap så upplever jag hans stora tilltro till Guds ord. Hans fokus är så starkt på innehållet i evangeliet att han undviker att ta upp samtidens stora händelser. Han snuddar vid dem genom att tala om ”materialismens och världens stormar” liksom han i samma predikan tar upp ”underströmmar” som kan förkväva vår kristna tro. Jag upplever hans predikningar som en ”väckarklocka”. Jag tänker då på hans syn på FA som han vill se som en proteströrelse, hans oro för dåliga predikningar, bristande tro och försummelsen att inte tillräckligt predika om helgelse.    

Wickberg förkunnar också en helhetssyn på människan i sina predikningar. Jag tänker på de tre begreppen ”ny vitalitet”, ”intellektuell validitet” och ”social relevans”. Jag konstaterar slutligen att Wickberg genom sitt sätt att predika bekräftat att predikantskapet är identitetsskapande och att han på ett medvetet och strategiskt sätt har arbetat för att höja status och standard på predikan från sin internationella plattform.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)