Språkutveckling, stamningsdebutålder och hereditet som prediktorer för permanent stamning Journal- och enkätstudie
Sammanfattning: Denna enkät- och journalstudies syfte var att kartlägga förekomsten av samtidig språkstörning hos de barn som ratt diagnosen stamning samt att se hur denna och andra faktorer, såsom förekomst av stammande släktingar, stamningsdebutålder och kön hade betydelse får om stamningen upphörde eller kvarstod. Övergripande syfte var att finna prediktorer som gör det lättare att identifiera de barn som löper stor risk att fortsätta stamma i vuxen ålder får att kunna inrikta logopediska resurser mot dem. Inalles 142 patienter, l 07 pojkar och 35 flickor födda 1983-1996, som ratt diagnosen stamning under åren 1994-2000 vid Universitetssjukhuset i Lund, besvarade själva eller genom sina föräldrar en enkät med frågor om språkutveckling, stammande släktingar och nuvarande stamningsstatus. Logopedjournalerna granskades, och uppgifter om stamningsdebutålder registrerades, liksom uppgifter om språkutveckling. Resultaten visade, att 46,5 % av barnen hade haft problem med språkutvecklingen. En större andel pojkar med stamning än flickor med stamning hade samtidiga spräkutvecklingsproblem. Det var vanligare med permanent stamning hos dem som haft problem med språkutvecklingen. När det gällde stamningsdebutålder fanns också skillnader. Barn som började stamma tidigt slutade stamma i högre grad än de som böljade stamma senare. Bland dem som hade släktingar som stammat i vuxen ålder var det en betydligt större andel som fortfarande stammade. De, vars stammande släktingar endast stammat som barn, löpte inte större risk att bli stamma permanent än de som inte hade stammande släktingar. Resultaten tyder på, att samtliga undersökta faktorer är viktiga prediktorer och kan användas vid riskbedömning får fortsatt stamning.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)