Om journalisterna själva får välja - en kvalitativ studie av Staffanstorpsskandalen

Sammanfattning: Den andra oktober 2013 sänds Uppdrag gransknings avsnitt “Kommungranskarna: Staffanstorp” som avslöjar hur kommunpolitikerna i Staffanstorp har använt skattepengar för en konferensresa till Cannes, och därefter lämnat in kvitton för ersättning – kvitton som till stor del bestod av alkoholinköp och dyra middagar. Veckorna efter Uppdrag gransknings avsnitt fortsätter nyhetsmedierna att rapportera och ställa Staffanstorps politiker mot väggen, vilket resulterar i en utveckling med fler avslöjande och politiska utspel. Skandalen kulminerar då den före detta kommunstyrelseordförande tar på sig skulden för det inträffade och erkänner ett alkoholmissbruk. Syftet med denna studie är att, med hjälp av Staffanstorpsskandalen, förstå hur skandaler konstrueras i medierna och därmed bidra till en bredare förståelse för medieskandaler generellt. Avsikten är att belysa hur berättartekniker används av journalister i deras rapportering för att förstärka respektive försvaga vissa aspekter av en händelse. Med stöd av bland annat John B. Thompsons teori om medieskandaler undersöker vi hur Staffanstorpsskandalens olika faser ser ut och vad som kännetecknar skandalen, och utifrån Stanley Cohens klassiska studie om medierna och moralpanik kan vi identifiera journalistiska tekniker som driver utvecklingen framåt. Det empiriska materialet för vår studie omfattas av Uppdrag gransknings avsnitt samt de tidningsartiklar som skrevs av Sydsvenskan, Skånska Dagbladet och Kvällsposten under den aktuella tidsperioden om 21 dagar. Analysmetoden är utarbetad utifrån den kvalitativa innehållsanalysen, med inspiration från retoriska och narratologiska metoder, för att bäst besvara studiens frågeställning. I analysen framkommer hur journalisterna har konstruerat skandalen i Staffanstorp med hjälp av olika berättartekniker, som tillåter dem att berätta en händelse ur ett visst perspektiv. Framträdande i Staffanstorpsskandalen är hur medierna har tilldelat de inblandade politikerna olika roller, där vi har identifierat både hjältar och skurkar. Vi har även sett hur tidningarna anstränger sig för att hålla liv i skandalen genom att gräva fram nya moraliska överträdelser och rapportera icke-nyheter, samt hur de rättfärdigar den omfattande rapporteringen genom att ständigt framhäva folkets ilska och missnöje – en känslostorm som vid en närmare granskning visar sig vara något överdriven. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att medierna skapar en bild av verkligheten, en bild som förmedlas vidare till allmänheten och som påverkar hur många människor uppfattar en specifik händelse.