Skyldig att ingripa - Om personkretsen vid de oäkta underlåtenhetsbrotten

Sammanfattning: Denna uppsats syftar till att behandla problematiken med garantlärans syfte och avgränsande funktion. I svensk rätt saknas en allmän plikt att hjälpa nödställda. Det är dock möjligt att ålägga person handlingsplikt även i svensk rätt, nämligen genom användandet av garantläran. Garantläran aktualiseras vid de oäkta underlåtenhetsbrotten, vilket innebär att ett kommissivdelikt, ett förbud att handla på ett visst sätt, överträds genom underlåtenhet. För att ålägga en person handlingsplikt krävs det vidare att vederbörande haft en särskild anledning att ingripa, vilket benämns som kravet på garantställning. De som tillhör den personkrets som kan anses ha särskild anledning att ingripa begränsas genom garantlärans avgränsande funktion. Fram tills NJA 2013 s. 588 var rättsläget relativt oklart. Rättspliktsteorin, som beskriver garantställning som något direkt kopplat till en rättslig plikt att handla, har under lång tid varit förhärskande. Vårdnadshavare har därför länge ansetts vara i garantställning i förhållande till sina barn, på grund av stadgandet i 6 kap. 2 § FB. NJA 2013 s. 588 var omdanande, på så sätt, att det yttrades att en rättslig relation inte är nödvändig för konstruerandet av garantställning. Även personer med endast utomrättslig koppling till varandra, exempelvis en styvförälder i förhållande till ett barn, kan alltså vara i garantställning. Detta genom grunderna nära levnadsgemenskap och frivilligt åtagande. I fallet dömdes dock inte styvpappan i fråga i HD. HD hade i sin dom en mer restriktiv syn på dessa grunder än den som företräds i doktrinen som behandlar garantläran. Det kvarstår fortfarande en del oklarheter och frågan är om garantlärans syfte och avgränsande funktion kan påstås ha förändrats i och med avgörandet. HD ställer i sin dom upp kravet att en styvförälder ska vara att jämställa med förälder för att inta garantställning. Detta och det faktum att HD aldrig klargör varför det är en ”självklarhet” att föräldrar är garanter för sina barn gör att argumentationen liknar den rättspliktsteoretiska med krav på koppling till 6 kap. 2 § FB. Det kan därför ifrågasättas om garantläran tillämpas fullt ut. Vidare tycks det vara så att HD genom sin dom velat tydliggöra att garantläran ska anses ha ytterligare ett syfte, nämligen att skydda barn. Detta eftersom HD uttalade att barn är särskilt skyddsvärda. Med beaktande av de meningsskiljaktigheter som lyftes fram av en minoritet i HD och de som finns i doktrinen, är det inte omöjligt att rättsläget kommer att förändras genom framtida praxis.