En resa i ruset - en rättshistorisk och samtida undersökning av uppsåtsbedömningen vid självförvållad berusning

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: En närmast evig fråga i den svenska straffrätten är hur uppsåtsbedömningen ska utföras vid gärningspersoner påverkade av självförvållad berusning. Svensk rätt har genom historien antagit olika ståndpunkter i frågan vilka i uppsatsen utreds genom ett rättsutvecklingsperspektiv. Det rådande rättsläget undersöks genom en rättsanalytisk rättsfallsanalys av 32 hovrättsdomar från 2018. Rättsfallsundersökningens syfte är att utreda huruvida rättstillämpningen efter det vägledande prejudikatet NJA 2011 s. 563 är enhetlig eller om det fortfarande tillämpas olika tolkningar av uppsåtsbedömningen och att rättsläget således är oförutsebart. I och med den första regleringen av berusade gärningspersoner år 1733 slutade berusning betraktas som en förmildrande omständighet inom svensk rätt. De pietistiska strömningarna under upplysningstiden bar med sig hårdare moraliska krav på medborgarna och en ny typ av rättspolitiska mål. Dessa pietistiska tankebanor avspeglas även under 1900-talet när det för straffrätten grundläggande skuldkravet gjordes avsteg ifrån vid självförvållat rus. En självförvållat berusad gärningspersons uppsåt började under denna period till viss del att fingeras. I och med brottsbalkens införande och dess rusbestämmelse i 1:2 st. 2 fick denna tolkning ett starkare stöd. Den alkoholpreventiva inställningen dominerande rättstillämpningen fram till HD:s helomvändning i NJA 2011 s. 563. Från och med 2011 skulle inget uppsåt fingeras utan ansvaret skulle istället baseras på vanliga uppsåtsregler med hänvisning till grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Det nya rättsläget befarades dock bli svårtillämpat och oförutsebart. Uppsatsens rättsfallsundersökning bekräftar detta, baserat på följande: i sju av de 32 rättsfall som granskats tillämpas någon typ av fingerad uppsåtsbedömning. Författarens slutsats är att det behövs förtydligande lagstiftning för att kunna uppnå en mer koherent rättstillämpning.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)