Justeringar eller funktionell fixering? : Hur företagens val mellan K2 och K3 kommer att påverka bankernas kreditbedömning

Sammanfattning: När företag är i behov av kapital är det vanligt att de vänder sig till bankerna. För att bankerna ska kunna avgöra huruvida de ska bevilja ett lån eller hur låneavtalet ska utformas måste bankerna göra en kreditbedömning av företaget. Kreditbedömningsprocessen som följer består vanligtvis av inhämtning, bearbetning och analys av information innan ett beslut tas. Information som inhämtas består av antingen informell eller formell information där redovisningsinformationen är en av de formella informationskällorna.  Den 1 januari 2014 trädde K3-reglerna i kraft. Det innebär att det finns bolag som kan välja mellan det gamla regelverket, K2 och det nya, K3. Beroende på vilket av dessa regelverk bolagen väljer så kommer redovisningen se olika ut, vilket kan komma att påverka bankernas beslut. Beroende på vad i redovisningen bankerna grundar sin bedömning i, kan det behöva göras justeringar för att bolaget ska bedömas likvärdigt, oavsett vilket regelverk de väljer. Huruvida de justeringar görs eller inte och i vilken omfattning varierar i den forskning som finns inom området.  Uppsatsen består av två delstudier där den första består av en intervjuserie med kredithandläggare och innehar inslag av en deduktiv, såväl som en induktiv ansats. Den andra delstudien består av en experimentstudie och innehar en deduktiv ansats och testar ifall studenter bedömer K2 och K3 olika och i sådana fall om utbildningsnivån spelar roll. Genom båda delstudierna har fiktiva årsbokslut uppförts för ett fastighetsbolag för att illustrera skillnader mellan regelverken. Syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida en ändring utav utformningen av den finansiella rapporten påverkar bankernas kreditbedömning och vad det är som påverkar hur den bedöms. För att undersöka detta kommer införandet av K3 och komponentavskrivning illustrera en ändring av utformningen av en finansiell rapport.  Resultaten visar på att kredithandläggarna, såväl som studenterna bedömer K2 och K3 olika och att bankernas modeller inte är tillräckliga för att bedöma K2 och K3 likvärdigt. Uppsatsen finner inget resultat i att utbildningsnivån skulle bidra till en mer likvärdig bedömning.