Informationsutbyte mellan medlemsstaterna inom EU

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att redogöra för vilket informationsutbyte som finns mellan EU medlemsstaterna, vad gäller medborgares utländska sparande i ett EU land. Klimatet på den ekonomiska marknaden har blivit hårdare och möjligheterna till mer och mer komplicerade och invecklade transaktioner gör det svårare för myndigheterna att kontrollera sparande utanför landets gränser. Svenska medborgare har över 1 000 miljarder kronor placerade på olika banker i utländska skatteparadis. I samband med att bankregister över bankkontoinnehavare i Liechtenstein offentliggjordes våren 2008 har frågan blivit än mer aktuell. Enligt svensk lag är det inte olagligt att placera pengar i skatteparadis, bara man tar upp det i sin deklaration och beskattas i det land där den skattskyldige har sin hemvist. För att myndigheterna i en stat ska kunna få denna information krävs samarbete mellan länderna inom EU. Genom lagstiftning och direktiv har myndigheterna stöd för detta. Många länder har även ingått skatteavtal med så kallade skatteparadis om att utbyta information. Direktivet 77/799/EG ger stöd för att det ska finnas ett informationsutbyte vad gäller uppgifter, som verkar relevanta för en riktig beskattning av inkomst och kapital som innebär en skatteminskning för en stat. 2003 antogs direktivet 2003/48/EG som innebär att länderna inom EU ska ha ett automatiskt utbyte av information mellan skattemyndigheterna i respektive medlemsstat. Direktivet omfattar endast sparande i form av räntebetalningar för fordringar. Luxemburg, Österrike och Belgien tar, istället för att automatiskt utbyta information om räntebetalningar, ut en källskatt. Det är den starka banksekretessen som har gjort det möjligt för medborgare att placera sitt sparande i en annan stat än där han har skatterättligt hemvist och därmed kunna undkomma beskattning. Sverige har inte en banksekretess av den typen som finns i skatteparadisen. Många av EU länderna utövar påtryckningar på de europeiska skatteparadisen, vilket kommer att leda till ett bättre informationsutbyte. Slutsatsen man kan dra är att medlemsstaterna inom EU är skyldiga att utlämna information. Länderna inom EU ska samarbeta för att minska skattebortfallet. Detta eftersom direktiven och skatteavtalen ger myndigheterna utvidgade möjligheter att inhämta information utanför sitt lands gränser. Det går inte att undkomma att beskattas på räntor från sparande i ett annat EU land och myndigheterna har stöd i direktiv och lagstiftning för att utbyta sådan information. En myndighet i en EU stat behöver inte konkreta bevis på att en person inte har deklarerat sitt sparande i utlandet utan att det räcker att de endast misstänker detta.