Våldtäktsbrottet över tid : En yttre rättshistorisk analys av våldtäktsbrottet från 1734 års lag till och med lag 2018:618

Sammanfattning: Under 1734 års lags tillämpningsperiod var våldtäktsbrottets syfte att skydda ära och heder. Det innebar att kvinnor som av rättsväsendet och samhället sågs som osedliga inte erhöll samma skydd som ärofulla kvinnor. Medan män förväntades ha ett ansvarslöst sexuellt beteende så delades kvinnor in i två grupper, de kyska skyddsvärda och de osedliga icke skyddsvärda. För att bli betraktad som en skyddsvärd kvinna så skulle man vara ren och oskuldsfull. Under lagens tillämpningsperiod blev det svårare och svårare för kvinnor att leva upp till kraven för de skyddsvärda då beskrivningen av den ideala kvinnan inte längre var mänsklig. Det ledde till att kvinnor riskerade att själva anses ansvariga för den våldtäkt de utsatts för, en osedlig kvinna kunde nämligen locka män till att begå otuktiga handlingar. När 1734 års lag ersattes av strafflagen år 1864 ansågs våldtäktsbrottets syfte vara att skydda kvinnan som individ, äran fick ändock en framträdande roll då en kvinnas otuktiga leverne utgjorde en förmildrande omständighet vid påföljdsbestämmandet i ett våldtäktsmål. Vissa ansåg dessutom att osedliga kvinnors nej sällan var allvarligt menat. Hade den våldtagna kvinnan haft samlag tidigare ansåg man således att hon hade samtyckt även till framtida sexuella handlingar. Kvinnlig sexualitet förknippades med sjukdomar som hysteri, kleptomani och nervsvaghet, medan manlig sexualitet var en naturlig, aktiv, otålig och aggressiv drift som behövde tillfredsställas. Män skulle erövra kvinnor, men om kvinnan visade intresse för sexuellt umgänge så skulle mannen bli avtänd. För att våldtäktsparagrafen skulle anses vara tillämplig krävdes att mannen hade utövat absolut våld, vilket var ett våld som utplånade alla kvinnans försök till motstånd. Om kvinnan inte hade gjort så mycket motstånd att hon dog eller blev medvetslös så ansågs hon många gånger inte ha blivit tvingad till samlaget, en våldtäkt hade då inte skett. Vid brottsbalkens tillkomst år 1965 angavs att syftet med våldtäktsbrottet var att ge ett skydd för kvinnans integritet i sexuellt hänseende mot vissa grövre angrepp. Om kvinnan hade en relation till den man som våldtagit henne var det en förmildrande omständighet som ändrade brottsrubriceringen från våldtäkt till våldförande. Under början av lagens tillämpningsperiod ansågs kvinnan fortfarande kunna vara medskyldig till den våldtäkt hon utsatts för vilket korrelerar med den samhälleliga uppfattningen om att kvinnor kunde locka män till att begå övergrepp genom att göra dem upphetsade men sedan inte vilja fullfölja händelseförloppet med ett samlag. I och med brottsbalkens senaste revidering år 2018 är våldtäktsbrottets syfte att skydda varje individs rätt till sexuellt självbestämmande. Brottet bygger nu på frivillighet och förlegade föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet har inte längre något utrymme i rättstillämpningen. Våldtäktsbrottet har således undergått stora förändringar sedan 1734 års lag. Brottet formades länge av patriarkala föreställningar om sexualitet och kön men har nu tagit ett steg in i en mer jämställd och fördomsfri framtid i och med lag 2018:618.