Mänskliga kvarlevor, återlämning och försoning : En sociologisk studie om upprättelse

Sammanfattning: Syftet med denna studie är att analysera diskurser kring återlämnande av finska kvarlevor som förvaras på Karolinska Institutet och de olika synpunkterna som tas upp i diskussionen. Fokus på analysen är att analysera diskurserna kring återlämnandets betydelse för sverigefinska minoritetsgruppen utifrån hur de framställs i de olika uttalandena av den sverigefinska kommittégruppen och dess medlemmar. I denna studie använder jag mig av diskursanalysen för att analysera olika offentliga uttalanden från sverigefinska kommittégruppen som gruppen både själv publicerat och kommenterat eller tagit del av genom olika intervjuer i olika medier. Diskursanalytiska synsättet innebär att man kritiskt studerar hur dessa uttalanden socialt och historiskt är konstruerade, och vad de kan tolkas att säga om kommittégruppens sätt att socialt förstå och förhålla sig till frågan om återlämnandet. Denna studies teoretiska ramverk består av flera olika teorier om försoningen, diskursanalysen och mänskliga kvarlevornas moraliska värde, exempelvis Nordquists (2021) teori om försoningen i arbete av försonings- och sanningskommissionerna, Faircloughs (2010) teori om en kritisk diskursanalys och Mastertons (2010) teori om kvarlevornas värde.   Studieresultat visar på hur frågan om återlämnandet av finska kvarlevorna är starkt sammanflätad med frågan om att finska kvarlevorna inte hör till KI som har stulit dem från deras rättmätiga ägare, nämligen de levande släktingarna till dem vars kvarlevor förvaras på KI. Återlämnandet kan också tolkas att ha betydelse för sverigefinska minoritetsgruppen som ett erkännande för de begångna oförrätterna mot minoritetsgruppen, och denna handling upplevs att bli en symbol för minoritetsgruppens makt över dess egen historieskrivning som fortfarande upplevs att utgå ifrån majoritetsgruppens makt över minoriteterna i svenska samhället. Gällande försoningen upplevs den enda vägen till denna vara att KI som institut ordentligt utreder sin historia och dess konsekvenser och erkänner minoritetsgruppens lidande som ett äkta lidande men KI upplevs inte att ha vilja till detta då det med sitt förnekande av sitt rasbiologiska förflutna tydligt visar på hur det fortfarande vill hålla fast vid dess företräde att skriva om historien utifrån majoritetsbefolkningens hegemoni.