Politiskt Intresse och Politisk Apati i Sverige (1960-1998) : Ett mångteoretiskt perspektiv

Detta är en Kandidat-uppsats från Högskolan i Jönköping/IHH, Statsvetenskap

Författare: André Hansla; [2006]

Nyckelord: Politiskt Intresse; Politisk Apati;

Sammanfattning: Föreliggande uppsats kartlägger det politiska intressets och den politiska apatins utveckling i Sverige under 1900-talets senare hälft. Det undersöks också hur antalet ”nya”, så kallade icke traditionella partier med mandat i kommunfullmäktige, förändrats under samma tidsperiod. Genom att förankra studiet av det politiska intresset i en explicit teoretisk grund (ett av uppsatsens syften), som i stor utsträckning förbisetts i tidigare undersökningar, härleddes hypotesen att det politiska intresset torde ha ökat parallellt med ökningen av antalet ”nya” partier i kommunfullmäktige, men likaså med minskningen av etablerade partiers medlemmar och en stigande politikermisstro. Underförstått i detta antagande ligger att begreppet politiskt intresse inte låter sig reduceras till ett intresse för etablerade politiska institutioner – en tes som genomgående drivs i uppsatsen. Hopfogandet av en teoretisk grundval för det politiska intressebegreppet innebar också att betydligt fler mått på politiskt intresse och politisk apati, än de i föregående studier hittills få använda mått, kunde härledas i denna undersökning – medförande en förbättrad reliabilitet. Rådata inhämtades från de svenska valundersökningarna. Resultatet bekräftar det antagna sambandet mellan å ena sidan ökad partitillförsel och å andra sidan ökat politiskt intresse och sjunkande apati. Resultatet visar även att den politiska apatin är avsevärt mycket lägre än vad som påvisats i andra undersökningar, och att apatin i stort sätt sjunkit konstant sedan 1960-talet. Dock kan en ökning av den politiska apatin urskiljas i slutet av 1990-talet. Avslutningsvis diskuteras det politiska intressets väsen. Det görs gällande, till skillnad från den gängse uppfattningen, att en sjunkande politisk apati och ett stigande politiskt intresse har sin förklaring i en utbredning av särintressen, knapphet, mångfald, specialisering, värderelativism och i avsaknaden av en gemensam politisk ”myt” i moderna västerländska samhällen. Den motsatta förklaringen framförs emellertid ofta, nämligen att särintressen får medborgarna att tappa intresset för politik – den gemensamma angelägenheten – och apatiskt vända den ryggen. Men denna förklaring och definition av det politiska intressebegreppet, som betraktar särintressen som ”opolitiska” intressen och fråntar dem en roll som politiska drivkrafter, riskerar att göra etablerade politiska institutioner till självändamål. Därmed kontrasterar förklaringen mer eller mindre den representativa demokratins grundtanke: att politik skall spegla samhället och att politik är ett medel. För att undvika att göra redan institutionaliserad politik till aristoteliska självändamål, avrundas uppsatsen med ett förtydligande och en återformulering av en nygammal, liberalistisk politisk intresseontologi.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)