Dublinförordningens barn : En diskursteoretisk analys av ensamkommande flyktingbarn inom EU:s asyl- och flyktingpolitik

Detta är en Kandidat-uppsats från Linköpings universitet/Linköpings universitet/Institutionen för samhälls- och välfärdsstudierFilosofiska fakulteten

Sammanfattning:

Dublinförordningen är en överstatlig EU-lag som reglerar asylansökningsprocessen inom unionen och grundar sig på principen om första land. Under uppsatsperioden publicerade EU-domstolen generaladvokat Pedro Cruz Villalóns Förslag till avgörande, som förespråkar en mildare behandling av gruppen ensamkommande flyktingbarn som tar hänsyn till begreppet barnets bästa. Uppsatsens syfte är att problematiserar förhållandet mellan EU:s Dublinförordning och ensamkommande flyktingbarn. Genom en diskursteoretisk analys av Cruz Villalóns förslag har två övergripande diskurser identifierats, dessa kallas i analysen för förstalandsförespråkarna respektive sistalandsförespråkarna. Diskurserna som återfinns i förslaget speglar två alternativa sätt att se på ensamkommande flyktingbarn inom EU:s asyl- och flyktingpolitik. Den förstnämnda diskursiva utsagan menar att ensamkommande flyktingbarn inte är något undantag utan bör behandlas som alla andra asylsökande personer och därmed omfattas av förstalandsprincipen. Den sistnämnda diskursen menar däremot att ensamkommande flyktingbarn ska behandlas som en särskild grupp och genom hänvisning till begreppet barnets bästa undantas från principen om första land. I uppsatsens analys ställs dessa diskurser mot varandra i en diskursiv kamp och på de sista sidorna återfinns en reflektion kring hur hegemoni konstrueras mellan diskurserna. Ännu en del av uppsatsens syfte var att undersöka vad dessa diskurser kan vara ett uttryck för. Analysen av diskurserna leder uppsatsen in på en konflikt mellan med universella och det partikulära. Vems rättigheter ska värderas högst, de individuella eller statliga?  

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)