Utökat betalningsansvar för medverkande till skattebrott

Sammanfattning: År 1968 infördes reglerna som idag återfinns i 59 kap. SFL i syfte att förhindra juridiska personer från att förfara oriktigt vad gäller betalning av skatt. Detta personliga betalningsansvar som kan aktualiseras mot företrädare för juridiska personer har diskuterats sedan dess tillkomst. Regleringen är i allra högsta grad rättspolitiskt laddad och således ställs olika intressen mot varandra. Vågskålen innehåller således på ena sidan det all­männas intresse och på den andra näringsidkares rätt att skilja sina tillgångar från den juridiska person­ens. Att ingen ska få behålla vinningen av sitt brott torde alla vara rörande överens om, vilket kommer till uttryck i såväl offentliga utredningar som propositioner på området. En brist i den nuvarande regleringen är att medverkande tredje män inte kan göras ersättningsskyldiga för den ekonomiska skada som staten åsamkas genom skattebrott. Förslag till en utökad reglering som träffar även medverkande tredje män har diskuterats under senare år, även om det ännu ej har resulterat i någon lagändring. Genom införandet av 36 kap. 1 b § BrB, utvidgat förverkande, har rättskiparen givits ytterligare ett verktyg i kampen mot den organiserade brottsligheten. Denna regel tillkom år 2008 och kan aktualiseras vid grova skattebrott. Dock har utvidgat förverkande till följd av skattebrott varken åberopats eller prövats sedan paragrafens tillkomst. Detta synes bero på okunskap hos aktuella myndigheter och förhoppningsvis kan verktyget komma att användas i kampen mot den grova skattebrottsligheten inom den närmsta framtiden. Det behövs en utvid­g­ning av betalningsansvaret alternativt ett införande av en skadestånds­paragraf i 59 kap. SFL för att kunna komma åt de allmänna medlen som går förlorade genom skattebrott. Det första förslaget, att utöka kretsen betalningsansvariga, är enligt min mening det mest önskvärda, eftersom alternativet rörande en skadeståndsrättslig reglering behäftats med en rad processuella problem till skillnad mot utvidgningsförslaget. Jag anser att genom en sådan utökning av regleringen i komb­i­na­tion med ökad kunskap rörande det rättsliga verktyget utvid­gat förverk­ande, kan kampen mot skattebrottsligheten komma att effektiviseras. Med tanke på de enorma belopp detta handlar om torde det vara av yttersta intresse för sam­hället att en sådan reglering kommer till stånd snarast möjligen, även om den givetvis behöver vara väl genom­arbetad. Dess förenlighet med Europakonventionen måste även beaktas och prövas.