Icke- insättande/avbrytande av livsuppehållande behandling– Ett etiskt dilemma

Sammanfattning: Bakgrund: Ingen kan fly från döden. Det är en process som ställer en inför psykiska, fysiska, sociala men främst existentiella utmaningar och svårigheter. Intensivvården med dess livsuppehållande behandling är en ung konst. Exempelvis började maskiner för artificiell ventilation användas under 50- talet. I vår nutid omfattas vård i livets slutskede av den palliativa vården. Socialstyrelsen publicerade 1992 en handbok som gav vägledning i form av riktlinjer om vissa etiska frågor bakom livsuppehållande behandling. Syfte: Att skapa en överblick över de juridiska dimensionerna i beslutet om att avstå från eller avbryta livsuppehållande medicinska åtgärder, och att granska de viktigaste etiska argumenten kring denna fråga. Metod: Studien baserades på en texttolkande, hermeneutisk metod. Begrepps- och argumentationsanalys genomfördes. Relevant litteratur valdes utifrån projektarbetets frågeställning som sedan analyserades ur ett etiskt perspektiv. Resultat: Exempel på livsuppehållande behandlingar är andningsunderstödjande behandlingar så som respirator, assisterad cirkulation i form av HLR samt dialys eller tillförsel av blodprodukter, vätska och näring. En patient som är beslutskapabel har rätt att neka livsuppehållande behandling. Om patienten inte är beslutskapabel ska de som känner patienten bäst i samråd med vårdteamet besluta vad patienten hade önskat om denne var beslutskapabel. Ett ställningstagande bör alltid utgå från patientens bästa intresse. Slutsats: Att endast utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet kan i vissa ögon ses som >hjärtlöst<. Beslutet måste vara baserat på empati, medmänsklighet, vetenskap, beprövad erfarenhet men framför allt med patientens bästa intresse i absoluta fokus.