Bildromanen i Sverige : Historia, karakteristik och en läsning av två bildromaner

Sammanfattning: Uppsatsen har tre syften; det första syftet är att teckna bildromanens historiska framväxt och redogöra för fältet. Bildromanen är en teknisk innovation, sprungen ur samma era som bilderboken och serierna, det tidiga 1830-talet, när nya trycktekniker gör det möjligt att trycka tunna linjer i både färg och svart/vitt och en ny sorts boksida skapas – där text och bild kan integreras – ett tekniskt språng som lockar till sig både innovatörer och konstnärer. Uppsatsens andra syfte är att teckna bildromanens karakteristik via en genomgång av korpus ”Bildromanen i Sverige 2006–2018”, en samling på 170 titlar, både originalutgåvor och översättningar, vilka är fjärrlästa och övergripande genomgångna på två nivåer: 1. Genettes teori: boken som artefakt – en studie av peritext och epitext. 2. Hallbergs teori: ikonotexten – en studie av förhållandet mellan bild och text. Uppsatsens tredje syfte är att utifrån en närläsning av två konstnärligt syftande bildromaner; Anna Höglunds Att vara jag (2015) och Sara Lundbergs Fågeln i mig flyger vart den vill (2017) visa på bildromanens möjligheter till fördjupat meningsskapande. Bildromanen utmanar synen på läsning. Det är lätt att räkna orden och avfärda bildromanen som ytlig, men att bara se bildromanen som en hybrid, eller ett undantag, något att läsa i väntan på den ”riktiga” läsningen, förminskar och osynliggör bildromanen.  Bildromanen dominerar läsningen i åldersgruppen 9 – 12. Tänk om de unga läsarna visar vägen. Tänk om det är den nya läsningen vi ser. Bildromanen är en del av litteraturen och behöver synliggöras, återkommande undersökas och beforskas utifrån litteraturvetenskapliga, didaktiska och intermediala perspektiv. Bildromanen behöver en arena. Det här är ett steg i den riktningen; den första litteraturvetenskapliga uppsatsen om bildromanen.