Bemyndiganden i coronakrisen – rättfärdigat eller rättsosäkert? - En undersökning av kontroll av normgivningsbemyndiganden

Sammanfattning: Den 11 mars 2020 klassade WHO utbrottet av sjukdomen covid-19, orsakat av det nya coronaviruset SARS-CoV-2, som en pandemi. Smittspridningen har krävt långtgående och snabba åtgärder från det allmänna för att förhindra smittspridningen. I och med att det inte finns en särskild grundlagsreglering för civila kriser bestäms det rättsliga utrymmet för regeringen att vidta åtgärder genom de allmänna reglerna för RF och genom normgivningsbemyndiganden från riksdagen. Där lagstödet saknats har det krävts snabba lagstiftningsprocesser för att täcka upp för behovet. Uppsatsen handlar om regeringens förordningar som meddelats med stöd i befintliga eller nya lagar med anledning av smittspridningen och de konstitutionella förutsättningarna och möjligheterna till att garantera kvalitet och lagenlighet hos förordningarna och de nya lagarna. Uppsatsen tillämpar ett konstitutionellt perspektiv. De främsta konstitutionella kontrollmekanismerna är beredningskravet i 7 kap. 2 § RF, Lagrådets yttranden, normprövningsinstitutet i 11 kap. 14 § RF och den parlamentariska kontroll riksdagen bedriver. Uppsatsens slutsats är att normgivningsbemyndiganden till regeringen som innebär långtgående konsekvenser för enskilda avseende grundläggande fri- och rättigheter, är principiellt olämpliga utifrån folksuveränitetsprincipen och att de allmänt hållna reglerna i RF inte tillförsäkrar tillräcklig kontroll över beslutens lagenlighet och kvalitet.