Den asylsökande kvinnans underordning och manligt nätverk. En kritisk diskursanalytisk granskning av Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas tillämpning av manligt nätverk och bedömning av den asylsökande kvinnans skyddsbehov.

Sammanfattning: Kvinnor i Sverige som har utsatts för könsbaserat våld har möjlighet att anmäla våldet genom att vända sig till polisen. Denna möjlighet talar för att det finns en gemensam förståelse för att det är polisen och i förlängningen staten som har det yttersta ansvaret för att både förebygga och utreda sådana här brott i samhället. Ansvaret över att skydda befolkningen överlämnas alltså inte i första hand till andra aktörer eller människor. Detta sätt att se på ansvar och skydd i förhållande till könsbaserat våld är inte utgångspunkten i vissa fall där asylsökande kvinnor söker skydd från förföljelse på grund av kön. Att söka skydd från förföljelse på grund av kön innebär att man söker asyl som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen. I en prövning av om den asylsökande kvinnan har ett skyddsbehov som flykting bedömer Migrationsverket bl.a. om den sökande i stället kan få ett godtagbart skydd i sitt hemland. I samma bestämmelse konstateras att bedömningen av om skydd kan erbjudas den sökande i hemlandet endast ska beakta skydd som ges av staten eller av parter eller organisationer som kontrollerar hela eller en betydande del av statens territorium. Bedömningen av statens vilja och förmåga att erbjuda ett godtagbart skydd till den asylsökande görs som huvudregel när den sökande har en välgrundad fruktan för en icke-statlig aktör. För vissa asylsökande kvinnor uteblir denna bedömning och Migrationsverket bedömer i stället om den asylsökande kvinnan har ett ’’manligt nätverk’’ att tillgå i hemlandet. Sverige som stat genom Migrationsverket hänvisar den asylsökande kvinnan till ett manligt nätverk som ett skydd för det könsbaserade våldet. I uppsatsen redogör jag för vad ett manligt nätverk anses vara. Genom en kritisk diskursanalys undersöker jag hur den asylsökande kvinnan konstrueras i förhållande till manligt nätverk i sju beslut från Migrationsverket och i tre domar från migrationsdomstolarna. Med hjälp av kritisk diskursanalys samt genus- och postkoloniala perspektiv analyserar jag också om Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas konstruktioner av den asylsökande kvinnan, bidrar till en produktion och reproduktion av kvinnans underordning kopplat till hennes kön och etnicitet. Det gör jag genom att undersöka korrelationen mellan Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas tillämpning av manligt nätverk i förhållande till den asylsökande kvinnans skyddsbehov, Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas verksamhet som diskursordning och ojämlikhet som en del av den sociala praktiken.