Momentreduktion i spontvägg
Sammanfattning: Examensarbetet behandlar fenomenet momentreduktion. Reduktionen uppstår då en spontvägg deformeras och krafterna i jorden omfördelas. I arbetet har fyra olika spontdimensioneringsmetoder behandlats som på olika sätt leder till ett dimensionerande moment. Tre av dessa är handberäkningar och den fjärde är en jämförande beräkning som görs i finita elementprogrammet PLAXIS. Två av handberäkningsmetoderna utgår från de diagram som togs fram av Peter Walter Rowe år 1952. Flexibiliteten, det vill säga hur pass styv sponten är i förhållande till dess höjd, avgör tillsammans med lagringen för jorden vilken reduktion man kan göra. Den första av dessa två dimensioneringsmetoder har Rowe själv utvecklat. Han baserade sina beräkningar på antagandet att sponten hade vidhäftning mot jord på den sida där det aktiva jordtrycket verkade. På den sida som det bildas passivt, det vill säga mothållande, jordtryck ansågs väggen helt sakna vidhäftning. Det mothållande jordtryckets storlek reduceras sedan för att få en säkerhetsmarginal på resultatet. I tillägg till detta kan man tillgodoräkna sig en kraft som uppstår på grund av att det finns friktion mellan spontfot och jord, denna beror på den vertikala last som verkar på spontväggen. Den andra metoden är enligt Sponthandboken där spontväggen ses som helt glatt på bägge sidor. På grund av detta blir lasteffekten av det aktiva jordtrycket större och bärförmågan mindre än då vidhäftning mellan spont och jord sker. Detta leder till större dimensionerande moment och större nedslagningsdjup. Den tredje metoden är enligt Jørgen Brinch Hansens teori. Dimensionerande moment fås genom att göra ett antagande om hur spontväggen kommer att gå till brott. I arbetet behandlas beräkningar gjorda med tre olika antaganden om hur spontväggen går till brott, en där brott sker i jord och två där konstruktionen går till brott. Dessa antaganden kommer att leda till att rörelser och rotationer uppstår i konstruktionen, som i sin tur ger upphov till den tryckfördelning som kommer att verka mot spontväggen. Beräkningar gjorda enligt denna metod ger ett lägre dimensionerande moment och även mindre nedslagningsdjup. Antagandet om att två flytleder bildas i väggen är det som ger bäst överensstämmelse med den jämförande beräkningen. Vid jämförelse kan man se att den dimensioneringsmetod som används idag, det vill säga den hämtad från Sponthandboken, ger ett nästan dubbelt så stort dimensionerande moment som det som fås av en analys gjord i PLAXIS. Man kan även se att handberäkningar, utom i det fallet där Sponthandboken används, ger ett lägre värde på kraften i förankringen än det som fås vid beräkningar i programmet PLAXIS.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)