Patientskaderätten - i Sverige och USA Med Patientskadelagen i fokus

Sammanfattning: Denna uppsats undersöker det patientskaderättsliga regelverket i Sverige respektive USA. Utgångspunkten för undersökningen är den svenska PSL men även andra juridiska instrument som PAL, LF och SKL behandlas översiktligt då dessa kan aktualiseras inom ramen för patientskaderätten. De svenska reglerna jämförs sedan med det amerikanska rättsområdet medical malpractice. Jämförelsens syfte är i första hand att sätta de svenska reglerna i ett större sammanhang och därigenom synliggöra alternativa lösningar på patientskaderättsliga problem. PSL föreskriver ett särskilt ersättningssystem baserat på en obligatorisk no - fault försäkring medan medical malpractice bygger på traditionella skadeståndsrättsliga principer. No - fault innebär, precis som namnet antyder, att det inte har någon betydelse huruvida någon har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Patientskadeersättning utgår direkt ur försäkringen om en av de skadesituationer som uppräknas i PSL föreligger. Ansvarssubjekt är således försäkringsgivaren, oavsett vilken grad av skuld som kan läggas den enskilde läkaren till last. Den vanligaste förekommande skadeståndsteorin i ett medical malpractice anspråk är medical negligence. Tvärtemot vad PSL föreskriver är det enligt denna teori en grundförutsättning att patienten kan visa att vården har utförts på ett vårdslöst eller försumligt sätt, negligent. Vid denna prövning är det också avgörande att ett specifikt subjekt, oftast den behandlande läkaren, kan identifieras som ansvarig för den försumliga vården. Uppsatsen övergår sedan i att undersöka vissa grundläggande principer i respektive rättsordning samt vilka likheter respektive skillnader dessa uppvisar. Här konstateras att den bakomliggande orsaken till de skillnader som framkommer är just att Sverige valt att göra sig av med fel- och försumlighetsbedömningen samtidigt som denna fortfarande utgör huvudregeln enligt amerikansk rätt. Detta leder i sin tur fram till iakttagelsen att svensk rätt i första hand är utformad för att skydda patientens rätt till ersättning medan amerikansk rätt istället fokuserar på läkarens skyldighet att undvika patientskada. En grundförutsättning för ersättningsrätten enligt både svensk och amerikansk rätt är att en skada måste ha uppstått på någon som är att betrakta som patient. Detta förutsätter att den vårdsökande har etablerat en viss kontakt med vårdgivaren. I svensk rätt förklaras inte närmare vad som menas med en ''etablerad kontakt''. Detta kan tyckas vara en brist eftersom endast en person som har patientstatus kan kräva ersättning ur försäkringen. I praktiken synes förhållandet emellertid inte ha givit upphov till några större bekymmer då frågan behandlats sparsamt i både praxis och doktrin. I USA är existensen av ett doctor - patient relationship det första en domstol undersöker. Åtskilliga rättsfall och juridiska texter behandlar de närmare omständigheter under vilka förhållandet uppstår. Vid bedömningen av om en tillräcklig kontakt har etablerats är det grundläggande kriteriet huruvida vårdgivaren, uttryckligen eller underförstått, har accepterat patienten. Vidare konstateras att vårdgivarens handlingsnorm, vid utförande av behandling och diagnosticering, skiljer sig åt mellan Sverige och USA. I Sverige sker bedömningen enligt den erfarne specialistens norm medan motsvarande i USA är den norm som gäller för en reasonable practitioner. Vid en närmare undersökning visar det sig emellertid att skillnaderna inte är lika stora som det formellt antyds eftersom allmänläkare i Sverige anses utgöra en egen specialistkategori samtidigt som specialister i USA som huvudregel bedöms enligt en högre standard än vanliga generalister. Den största skillnaden ligger istället i att man i Sverige, vid behandlingsskador, utgår från ett facitresonemang som saknar motstycke i amerikansk rätt. Facitresonemanget innebär att man vid en efterhandsbedömning frågar sig om den uppkomna skadan hade kunnat undvikas med den kunskap om patienten, liksom det faktiskt erhållna behandlingsresultatet, som föreligger vid skaderegleringstillfället. Uppsatsen undersöker slutligen den särskilda skadetyp som i USA fått benämningen doktrinen om informed consent. Detta innebär att en vårdgivare måste lämna erforderlig information samt inhämta samtycke innan en vårdåtgärd företas. De flesta tvistefrågor idag rör just vilken information som har föregått vårdåtgärden. Detta hänger visserligen ihop med samtyckesfrågan i den mån giltigt samtycke inte kan anses föreligga om den information som samtycket baseras på är bristfällig. I prövningen av om läkaren har lämnat tillräcklig information är huvudregeln reasonable practitioner standarden. På senare tid har emellertid en alternativ standard utvecklats som skiftar fokus från läkaren till patienten. Vissa stater har således anammat ett reasonable patient test som innebär att läkaren är skyldig att lämna all den information som kan tänkas vara material för patientens beslut att genomgå, eller avstå, från en viss vårdåtgärd. PSL innehåller ingen rätt till ersättning i dessa situationer och en skadelidande som vill kräva ersättning på grund av bristande information och uteblivet samtycke är således hänvisad till SKL:s allmänna principer. Den traditionella uppfattningen var länge att dessa grunder inte hade någon självständig skadeståndsrättslig betydelse. Rättsfallet NJA 1990 s. 442 innebar emellertid en ändring i synsätt och öppnade upp för åtminstone en teoretisk ersättningsrätt. PSN har sedan dess lämnat ersättning med uttrycklig hänvisning till bristande information och uteblivet samtycke i ett mindre antal ärenden. Sett till sin helhet får de svenska reglerna emellertid fortfarande betraktas som outvecklade. Enligt min mening torde här god vägledning kunna hämtas i de erfarenheter och principer som framkommit i amerikansk rätt.