Syndabocksletande och ansvarsutkrävande - en studie av Lindomefallet, dess påverkan och medverkansreglernas flexibilitet

Sammanfattning: Sammanfattning Med ”Lindomeproblematik” menas att flera tilltalade skyller på varandra och att det inte går att avgöra vem av dem som begått brottet eller om de har gjort det tillsammans, vilket leder till att samtliga frias. Rättsväsendets förmåga att klara upp och lagföra allvarliga brott ifrågasätts därför. I denna uppsats där en rättsdogmatisk metod används är syftet att redogöra för och kritiskt granska Lindomeproblematiken utifrån om denna kan lösas inom ramen för straffrättens grundläggande intressen: rättseffektivitet och rättssäkerhet. Detta görs ur ett rättsutvecklingsperspektiv, från Lindomefallet som myntade uttrycket på 1990-talet fram till idag. Syftet konkretiseras genom följande frågor: 1. Hur har medverkansreglerna förändrats efter Lindomefallet? 2. Vilken flexibilitet ger medverkansreglerna utrymme för? 3. Är medverkansreglerna otillräckliga ur en rättseffektivitetssynpunkt och är ett utökat ansvar möjligt utan att åsidosätta rättssäkerheten? Mot bakgrund av materialet har jag kommit fram till följande. Efter Lindomefallet började domstolarna döma de som varit närvarande vid ett brott som medgärningsmän i betydligt större utsträckning än tidigare, samt utifrån nya kriterier. Detta nya sätt att lösa bevissvårigheter smittade av sig på andra avgöranden vilka i sin tur väckte reaktioner inom den juridiska doktrinen. Tolkningen av vad det innebär att begå ett brott i gärningsmannaskap har således vidgats genom att en främjare som endast medverkat i mindre mån (eller inte alls) kan betraktas som en medgärningsman. Utifrån studien konstaterar jag att lagstödet i 23 kap. 4 § BrB är svårtolkat samt ger ett stort tolkningsutrymme gällande medgärningsmannaskap, vilket även påverkar tolkningen av vad som utgör ett främjande. Detta har lett till en frihet där dömande i medgärningsmannaskap har kunnat svänga; från att tillåta främjare att dömas som medgärningsmän utan att föra bevisning på individnivå, till att återigen förhålla sig till de gängse kriterierna för medgärningsmannaskap. Tendensen att vilja döma utanför dessa kriterier vid bevissvårigheter kvarstår dock. Medverkansreglerna är således flexibla genom den teoretiska konstruktionen (lagen, teorierna om lagen) vilken tillåter domstolen att avgöra medverkansansvarets tillämpning, gränser och utveckling. Flexibiliteten blir här ett uttryck för skiftande samhällelig diskurs trots intentionen att endast innefatta inomrättslig flexibilitet där önskvärda resultat kunde nås. Slutligen kan sägas att medverkansreglerna kan anses otillräckliga ur rättseffektivitetssynpunkt eftersom Lindomeproblematiken kvarstår, och att ett utökat ansvar inte tycks möjligt utan att rättssäkerheten åsidosätts.