Distriktssköterskans kommunikation med uppringare på vårdcentraler : En observationsstudie om det rådgivande samtalet

Sammanfattning: Bakgrund: I västvärlden har telefonrådgivning utvidgats för att minska onödiga sjukvårdsbesök och kostnader för sjukvården. Syftet med telefonrådgivning är att göra vården effektiv, säker och mer tillgänglig för uppringaren. Ett av de vanligaste problemen mellan uppringare och vårdgivare är bristande kommunikation, det som påverkar är när sjuksköterskan inte lyssnar noga och ställer för få frågor. Dessa faktorer ökar risken för felbehandling och misstag. Syfte: Att observera hur distriktssköterskor kommunicerar med uppringare under rådgivande samtal på vårdcentral. Metod: Studien har en deskriptiv design med kvantitativ ansats och görs i form av en empirisk observationsstudie. I studien används en deduktiv ansats då ett strukturerat observationsformulär används. Resultat: Kategori 1) Bedöma, hänvisa och ge råd användes i 96 av 96 samtal (100%). Kategori 2) Ge stöd och omvårdnad användes i 51 av 96 samtal (53%). Kategori 3) Stärka och bekräfta användes i 64 av 96 samtal (66%). Kategori 4) Undervisa och lära ut användes i 45 av 96 samtal (47%). Kategori 5) Att utgå från uppringarens förståelse av problemet användes i 90 av 96 samtal (94%).Slutsats: Distriktssköterskan har ett aktivt lyssnande med uppringaren som utgångspunkt. Distriktssköterskan kommunicerade genom öppna frågor i större delen av samtalen vilket ledde till att uppringaren fick möjlighet att sätta ord på sin situation och sitt lidande. Egenvårdsråd ges i liten utsträckning likaså guidas sällan uppringaren till annan vårdinrättning. Det rådgivande samtalet inom rekommenderad tidsgräns däremot återstår ofta dokumentation efter avslutat samtal vilket kan orsaka stress.