Kvinnors upplevelse och erfarenheter av att leva med urininkontinens : En situation att acceptera och anpassa sig efter

Sammanfattning: Urininkontinens är ett problem alla kan drabbas av. Det innebär att personen läcker urin eller kissar på sig. Det ses som ett vanligt folkhälsoproblem i hela världen och det förekommer mest hos kvinnor. Det påverkar kvinnorna och hämmar dem i det dagliga livet. Hämningen grundar sig i rädsla och oro för att läcka samt lukta urin. Kvinnorna med urininkontinens upplever att ämnet är tabubelagt samt nedtystat och associeras med skamkänslor. De känner en daglig påverkan av urininkontinensen och den planerade livsplanen spricker med en överhängande känsla av maktlöshet samt frustration. De försöker hitta olika sätt att acceptera sina symtom men flertalet av kvinnorna ser symtomen som en oundviklig del av livet. Ett problem som kommer med stigande ålder eller en åkomma efter förlossning. Kvinnor som är äldre än femtio år har lättare att acceptera sin urininkontinens än de som är trettio år. De okontrollerade symtomen ger kvinnorna en känsla av förlorad kroppskontroll och sårbarhet. Detta kan leda till dåligt självförtroende och depression. Kvinnorna begränsas i sociala sammanhang och de hindras att utföra fysiska aktiviteter till följd av nervositet att läcka samt lukta urin. Detta upplevs som en förlust i vardagen. Kvinnorna uttrycker även en försämring i deras sexuella relationer och de känner en svårighet att vara spontana i sexuella aktiviteter. Mindre feminitet och en känsla av att inte vara fräsch uttrycks också av kvinnorna. Till följd av detta känner de en sämre självkänsla. Olika strategier används för att fungera i det dagliga livet. Vilket kan innebära att de anpassar sin klädsel och förbereder sig med extra inkontinensskydd för att dölja fläckar från läckage. De tar även alltid reda på tillgång till toaletter i offentliga miljöer. Ett annat problem dessa kvinnor upplever är ett ignorant bemötande av vårdpersonal och brist på kunskap om urininkontinens. Kvinnorna önskar en mer förstående attityd och bättre kommunikation i vården för att få möjlighet till rätt behandling. Vården har mycket att förbättra i mötet med dessa kvinnor både professionellt samt kunskapsmässigt och i öppenheten till ämnet. Det går inte att förvänta sig att kvinnorna tar sina egna besvär på allvar när inte vårdpersonalen gör det.