Hjärtinsufficiens - Inblick i hur behandlingen i Sverige utvecklats sedan renässansen

Detta är en Kandidat-uppsats från Linnéuniversitetet/Institutionen för kemi och biomedicin (KOB)

Sammanfattning: Introduktion: Hjärtinsufficiens, även kallat hjärtsvikt, är ett tillstånd där hjärtats pumpfunktion är nedsatt på grund av bakomliggande hjärtsjukdom. Förr i tiden kallades tillståndet för vattusot och senare hydrops. Vanligtvis är det hypertoni eller hjärtinfarkt med förlust av hjärtmuskelvävnad som kan orsaka hjärtsvikt. Hjärtsvikt delas in i systolisk- och diastolisk hjärtsvikt. Vid systolisk svikt har hjärtat svårt att pumpa ut allt blod från vänster kammare. Vid diastolisk hjärtsvikt har hjärtat istället svårt att fyllas med blod. Utredning för att ta reda på om en patient lider av hjärtsvikt består av EKG och mätning av natriuretisk peptid. För att bekräfta diagnosen görs ett ultraljud av hjärtat där det även framkommer om hjärtsvikten är systolisk eller diastolisk. Vanliga symptom som uppkommer vid hjärtsvikt är andfåddhet och ödem. Vid behandling av hjärtsvikt är syftet att minska symptomen och förbättra allmäntillståndet hos patienten samt minska behovet av sjukvård. Syfte: Syftet med detta arbete är att undersöka hur behandlingen av hjärtsvikt har utvecklats i Sverige sedan renässansen fram till modern tid. Metod: Sökningar gjordes på bibliotek efter böcker som beskrev hur sjukdomar förr i tiden behandlades. Därefter hittades böcker som passade sökningen, vilket resulterade i främst äldre farmakopéer och recepthandböcker. Nutida behandlingsrekommendationer utlästes bland annat från läkemedelsboken.se och janusinfo.se. Resultat: Behandlingen av vattusot på 1500-talet bestod främst av olika kryddor och växter som ofta skulle sjudas i vin eller blandas med annan vätska för att sedan intas. Digitoxin och digoxin från digitalis samt diuretika var en stor del av behandlingen av vattusot/hydrops under 1800- och 1900-talet. Flera olika substanser hade diuretisk effekt och rekommenderades vid hydrops och ödem. Digitalis fanns i flera beredningsformer och användes flitigt. Numera används digoxin som behandling endast vid svårare fall av hjärtsvikt, när standardbehandling med ACE-hämmare, betablockerare, diuretika och aldosteronantagonister inte gett tillräcklig effekt. Diskussion och slutsats: Behandlingen av hjärtsvikt i Sverige har ändrats mycket sedan renässansen, vilket även diagnostiseringen och benämnandet av tillståndet har gjort. På renässansen och 1800-talet benämndes det vattusot, tidigt 1900-tal kallades det hydrops och vid mitten av 1900-talet började det istället benämnas som hjärtinsufficiens. Digoxin är det enda preparatet som fortfarande används men framställs numera syntetiskt. Modern behandling består annars av ACE-hämmare, betablockerare, aldosteronantagonister och diuretika. Utifrån de böcker som granskats till detta arbete märks en stor utveckling av behandlingen av hjärtsvikt.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)