Endogent förhöjda plasmakortisolnivåer vs fång

Sammanfattning: Syftet med detta arbete är att ge en översikt om vad som publicerats avseende patogenes, symptom och diagnosticering av PPID samt översiktligt korrelera PPID till patogenes och behandling vid fång. Hypofysen delas in i neurohypofysen och adenohypofysen, som i sin tur är uppdelad i pars distalis, pars intermedia och pars tuberalis. Hypotalamus reglerar en del av hypofysens hormonproduktion, genom frisättning av corticotropin releasing homone (CRH) och dopamin som transporteras via hypofysstjälk och blodkärl. I Hypofysen initieras respektive hämmas syntesen av hormon som ACTH. ACTH stimulerar i sin tur frisättning av kortisol från endokrina celler i binjurebarken. Kortisol fungerar sedan som en negativ feedback signal som inhiberar både sekretionen av CRH och ACTH. Pituitary Pars Intermedia Dysfunction (PPID, ofta inkorrekt kallat Cushing’s Syndrome) är rapporterat hos hästar över 12 år, med ökad incidens hos hästar över 20 år. Orsaken till PPID hos häst anses vara att hypotalamus inte producerar tillräckligt med dopamin vilket i sin tur får hypofysens pars intermedia att växa och bli överaktiv. Pars intermedias ökade produktion av pro- opiomelanocortins (POMCs) anses vara en av orsakerna till de kliniska tecknen hos hästar med PPID, vilka inkluderar hirsuitism, ökad risk för fång (eventuellt till följd av insulinresistens) och infektioner (kortisolets inverkan på immunförsvar), ökad törst (via hormonet ADH) med mera. Vid sidan av kliniska symptom används framförallt två metoder för PPID diagnostik: Dexametasonhämningstest och ACTH-test. För att inte inkludera falskt positiva eller negativa i testresultaten måste man vid diagnosställande ta hänsyn till årstid samt andra eventuella sjukdomar och fysiologiska faktorer. Behandling av PPID som sker via livslång tillförsel av dopaminreceptoragonisten Pergolid, är ofta effektiv. Hästar med PPID har ökad risk för att utveckla sjukdomen fång som uppkommer av att hovens lamellager fått en så nedsatt mekanisk hållfasthet att det inte längre kan bära hästens vikt ens i vila. Hur PPID ökar risken för fång är inte klarlagd men det finns teorier om att kortisonets inverkan på glukosomsättning och insulin alternativt cellers differentiering och blodkärlens tonus kan vara de predisponerande faktorerna. Även med pergolidbehandling kommer hästar som redan fått fång fortsatt vara predisponerade då tidigare skador i lamellagret gör det lättare för nya att uppstå. Många hästar drabbas av både PPID och fång och ytterligare forskning behövs för att klargöra patogenesen vid respektive sjukdom, sambandet mellan sjukdomarna och för att få säkrare diagnostiska metoder.