Integrationsklausulens interaktion med svensk civilprocessrätt: integration eller missanpassning?

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka integrationsklausulen utifrån ett svenskt civilprocessrättsligt perspektiv. En integrationsklausul syftar till att visa att det skriftliga avtalsdokumentet utgör avtalsparternas fullständiga avtalsförhållande. Således ska det skriftliga avtalet ersätta alla tidigare förhandlingar, diskussioner och andra sådana prekontraktuella mellanhavanden som förekommit innan upprättandet och undertecknandet av det skriftliga avtalet. Således anses en integrationsklausul medföra förutsebarhet för avtalsparterna. I de angloamerikanska rättsordningarna är integrationsklausulen accessorisk till the parol evidence rule i meningen att en integrationsklausul i ett avtal visar på parternas vilja att the parol evidence rule ska tillämpas. Enligt the parol evidence rule ska extern bevisning som syftar till att tillägga, ändra eller motsäga det skriftliga avtalet uteslutas. Den utbredda användningen av integrationsklausuler i kommersiella avtal i de Angloamerikanska rättsordningarna beror på att klausultypen har en institutionell plats i rättsordningarna genom the parol evidence rule. Integrationsklausuler är numera vanligt förekommande i svenska kommersiella avtal. Till skillnad från de Angloamerikanska rättsordningarna saknar svensk rätt en motsvarighet till the parol evidence rule. Tvärtom är en grundläggande civilprocessrättslig princip i svensk rätt den om fri bevisföring enligt vilken parterna i princip har rätt att inför domstol åberopa all den bevisning de önskar, oavsett karaktär. En annan grundläggande princip är processuella avtals ogiltighet utan stöd i lag. Av dessa anledningar synes den legala effekten som avtalsparterna försöker åstadkomma genom en integrationsklausul inte vara åtkomlig. Ett undantag kan vara att en integrationsklausul tillåts påverka domstolens bevisvärdering genom att det som förekommit i det prekontraktuella stadiet tillmäts ett lägre bevisvärde i förhållande till vad som framgår av det skriftliga avtalet. Att så kan bli fallet beror på bevisvärderingens karaktär som obunden av legala normer om hur bevisvärderingen ska ske. I uppsatsen har också diskuterats hur parterna kan konstruera integrationsklausulen i syfte att åstadkomma dess tänkta effekt utan att strida mot de ovannämnda principerna i svensk civilprocessrätt. Ett sätt erbjuder s.k letter of intent (sv. avsiktsförklaring). I en avsiktsförklaring kan parterna klargöra sin intention att det som förekommit innan upprättandet och undertecknandet av det skriftliga avtalet inte ska medföra civilrättsliga rättigheter och skyldigheter och inte heller ska ha en inverkan på det skriftliga avtalet. En annan möjlighet är att sanktionera integrationsklausulen genom en vitesklausul enligt vilken parts agerande i strid med integrationsklausulen utlöser en rätt för motparten att utfå ett på förhand fixerat belopp. En sådan vitesklausul kan medföra en avhållande effekt på den part som trots integrationsklausulen ämnar åberopa utesluten bevisning inför domstol.