Hållbar terrängkörning : Komparativ studie av svensk och finsk terrängkörningslag

Sammanfattning: Körning i terräng med motorfordon ger upphov till skada och störningar för både miljön och allmänna intressen. Såväl djurlivet som människor i naturen störs av de ljud och visuella störningar som fordonen i terrängen orsakar. Olika verksamheter såsom jord- och skogsbruk kan skadas av terrängkörning samtidigt som verksamheterna själva är i behov av användningen av motorfordon i terrängen. Terrängkörning är alltså till nytta för samhället samtidigt som det utgör en olägenhet för olika intressen och för den miljö i vilken körningen förekommer. Det föreligger således intressekonflikter mellan olika aktörer i terrängen, exempelvis snöskoterfriåkare, verksamhetsutövare och diverse friluftsutövare. I Sverige har just friåkning och nöjeskörning med snöskoter blivit en populär aktivitet som även förefaller vara en av de största störningsorsakerna i terrängen. Den svenska terrängkörningslagen är inrättad 1975 och grundar sig främst på dåvarande omständigheter. Antalet motorfordon som används i terrängen har ökat markant sedan 1970-talet. Enligt den svenska terrängkörningslagen föreligger ett generellt barmarksförbud som innebär att all terrängkörning på barmark är förbjuden, även för markägaren, med vissa undantag. I övrigt regleras terrängkörning med olika regionala förbudsområden, exempelvis naturskyddsområden eller regleringsområden i fjällen. Rätten att färdas över annans mark med motorfordon har aldrig tydligt reglerats i lag och osäkerhet föreligger för terrängförare om vad som är tillåtet. Den svenska regleringen fokuserar på skyddet av miljö och allmänna intressen och tar inte likvärdig hänsyn till enskilda intressen och egendomsskyddet. I Finland grundar sig regleringen av terrängkörning på ett krav om tillstånd av markägaren, vilket gäller både statlig och privat mark. Det föreligger således inget generellt förbud i samma mening som i Sverige och markägaren har både möjligheten att köra på sin mark året runt och förvalta andras terrängkörning på marken. Till skillnad från Sverige tar den finska lagstiftningen även hänsyn till enskilda intressen och främjar således i större utsträckning egendomsskyddet utöver miljön och allmänna intressen. Ett dylikt krav på tillstånd av markägaren och vissa medföljande bestämmelser skulle eventuellt kunna inrättas i Sverige för att adressera många av de problem och otydligheter som föreligger beträffande terrängkörning. Oavsett hur Sveriges terrängkörningslag kan reformeras bör dock eventuella lagändringar grundas på terrängkörningens faktiska påverkan på miljön och allmänna- och enskilda intressen för att inte orsaka onödiga olägenheter. Med hänsyn till nuvarande kunskapsläge krävs därför ytterligare klargörande studier av terrängkörningens konsekvenser.