Nya Förmånsrättslagen- Hur har bankernas kreditbedömning av små och medelstora företag påverkats?

Sammanfattning: Förmånsrättslagen ändrades den 1 januari 2004. Denna lag behandlar den ordning i vilken en borgenär får utdelning när ett företag utmäts eller försätts i konkurs. Avsikten med lagförändringen är att företagsrekonstruktioner skall underlättas, konkurserna skall bli färre och likabehandlingen av fordringsägare vid konkurssituationer skall öka. Dessutom skall ändringarna förmå bankerna att genomföra bättre kredituppföljning och att bankerna fokuserar mera på återbetalningsförmågan istället för säkerheter. Den lagändring som ligger till grund för den här uppsatsen, har inneburit stora förändringar för förmånsrätten och då i synnerhet avseende företagsinteckningen som har fått en försämrad ställning som säkerhet.   Syftet med denna uppsats är att undersöka och beskriva vilken påverkan förändringarna i Förmånsrättslagen har på bankernas agerande vid kreditgivning när företagen har företagsinteckning som säkerhet. Avsikten är även att undersöka om lagstiftarens syften, som berör kreditgivning, har uppfyllts med avseende på ändringarna i Förmånsrättslagen.   För att besvara min frågeställning har jag valt att använda en kvalitativ metod i form av intervjuer med Swedbank, SEB och Handelsbanken i Söderhamn och Hudiksvall. Dessutom har sekundärdata i form av litteratur, proposition, rapport och artiklar rörande ämnet använts.   De slutsatser som jag har kommit fram till är att bankernas kreditgivning har påverkats av förändringarna i Förmånsrättlagen. Exempelvis har lagförändringen inneburit att bankerna numera fokuserar mer på återbetalningsförmågan och företagarens karaktär och företagets kapacitet att återbetala krediter samt att uppföljningen av befintliga krediter är tätare nu än tidigare. Däremot kan tydliga förändringar vad gäller säkerheter utläsas och effekterna och lagstiftarens syften verkar således inte på alla punkter peka åt samma håll som de önskade. Bankerna efterfrågar idag alternativa säkerheter, såsom framförallt ägarborgen, och bankerna tycks i större utsträckning kräva in kompletterande säkerheter till företagsinteckningen. Den viktigaste anledningen till att lagstiftarens syfte inte uppfylls är däremot att kreditgivningen till högre grad börjat inriktas till objektfinansieringar i form av leasing, factoring och avbetalningskontrakt. Effekten blir att lagstiftningen tappar sitt påtryckningsmedel eftersom bankerna idag inte behöver använda företagsinteckningen i lika stor utsträckning som tidigare. Detta leder därmed till att reformens eftersträvade effekter kommer att utebli så länge bankerna kan använda sig av alternativa säkerheter och finansieringsformer.