Våldtäkt som krigsvapen i väpnade konflikter – Hur kan rättvisa skipas

Sammanfattning: Våldtäkter som ett krigsvapen i väpnade konflikter utgör en av historiens stora tystnader. Det var först under 1990-talet, genom de internationella krigsförbrytartribunalerna i forna Jugoslavien (ICTY) och Rwanda (ICTR), som det internationella samfundet uttryckligen erkände våldtäkt som brott mot mänskligheten. Den Internationella brottmålsdomstolen, ICC, grundades den 1 juli 2002. Det var dock inte förrän 2016 som ICC dömde en person till personligt straffansvar för våldtäkt som begåtts av dennes soldater i samband med en väpnad konflikt. Emellertid, beslutade ICC:s överklagandeinstans att fria personen från våldtäkt som brott mot mänskligheten. Syftet med uppsatsen är att undersöka rättsutvecklingen av kvinnors skydd mot våldtäkter i väpnade konflikter samt analysera huruvida skyddet har stärkts sedan ICC etablerades. Vidare kommer uppsatsen utreda rekvisiten för våldtäkt som brott mot mänskligheten. Dessutom belyses relationen mellan FN:s säkerhetsråd och ICC i förhållande till våldtäkt som ett brott mot mänskligheten. Uppsatsen kommer påvisa att kvinnors rättsliga skydd mot våldtäkter i väpnade konflikter delvis har stärkts genom ICC, men att den viktigaste utmaningen kvarstår. Vidare visar uppsatsen att Säkerhetsrådet hämmar ICC från att uppnå målet att minska straffriheten samt förebygga och avvärja våldtäkter i väpnade konflikter.