Från häradsnämnd till dagens nämndemän - en historisk relik i ett modernt samhälle

Sammanfattning: Användningen av juridiskt oskolade, s.k. lekmän, i den dömande verksamheten är ett återkommande fenomen i många av världens länder. I svensk rätt använder vi oss av ett särskilt institut med lekmannadomare, det s.k. nämndemannasystemet. Systemet med nämndemän i svenska domstolar kan dateras ca 800 år tillbaka i tiden, och har under denna tid till form såväl som funktion förändrats avsevärt. Nämndemännen har gått från att ursprungligen utgöra ett bevismedel som tillsattes temporärt, till att idag utgöra lekmannadomare och en permanent beståndsdel av domstolen. Nämndemannasystemets resa startar i landsbygdens häradsrätter, i form av häradsnämnd eller nämnd, där den tidigt kom att utgöra ett maktredskap för det lägsta av stånden: bönderna. Successivt stärktes nämndens roll i rättskipningen, för att nå sin kulmen mellan 1550-1650. Därefter störtdök nämndens inflytande till följd av yrkesdomarnas intåg under den judiciella revolutionen, och först i samband med parlamentarismens genomslag på 1900-talet blev nämnden återigen aktuell. Nämnden fick då axla ett stort demokratiskt ansvar – tillsammans med markant utökad makt. I takt med att nämndens form och funktion varierat så har även skälen, eller rättsmotiven, som rättfärdigat systemet varierat. Syftet med uppsatsen är att utreda vilka rättsmotiv som stått bakom utformandet av nämnden genom tiderna. Nämnden har gått från att vara ett uttryck för lokalsamhällets behov av opartisk rättskipning och en orts- och personkännedom, vidare till ståndssamhällets folkrepresentation och ”rätten att dömas av sina likar”, för att i slutändan komma att utgöra demokratins yttersta garant. Det mest signifikanta med rättsmotiven som nämnden genom historien kommit att bli uttryck för är att många av dem lever än idag, om än i något olika tappning. Vad som också märks av är att nämnden kommit att bli uttryck för moderna ambitioner, utan att förändras till sin struktur. Konsekvensen har blivit att nämnden behållit många av sina närmast medeltida drag, samtidigt som den, i egenskap av demokratins väktare, fått en inte obetydlig domsmakt.