Fasta etableringsställen i den globala ekonomin - Mervärdesskattedirektivets 44:e artikel i ljuset av BEPS

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Institutionen för handelsrätt

Sammanfattning: Vilken medlemsstat som har rätten att utkräva mervärdesskatt på en transaktion avseende tjänster mellan beskattningsbara personer avgörs enligt huvudregeln av var omsättningen, det vill säga platsen för tillhandahållandet, av tjänsten i fråga anses vara gjord. Denna fråga regleras av artikel 44 i mervärdesskattedirektivet. I nämnd artikel stipuleras att platsen för tillhandahållandet av tjänster till en beskattningsbar person ska vara den plats där denne person (mottagaren av tjänsten) har etablerat sitt säte för verksamhet. Finns det flera etableringar måste det avgöras till vilken av dessa tjänsten har tillhandahållits. Begreppet fast etableringsställe har länge figurerat inom den Europeiska mervärdesskatterätten men ger fortfarande upphov till debatt. Tidigare har de fallit på EU-domstolens lott att definiera begreppet fast etableringsställe men i och med rådets genomförandeförordning nr 282/2011 ikraftträdelse år 2011 återfinns en lagfäst definition i nämnd rättsakt. Denna definition har varit föremål för kritik av en mängd etablerade forskare och praktiker. I uppsatsen diskuteras frågan om konceptet fast etableringsställe kan påverkas av BEPS action point 7 vilken behandlar systerbegreppet fast driftställe? Liknande problemområden återfinns nämligen såväl inom den direkta beskattningen som inom mervärdesskatterätten. Syftet med denna uppsats är att diskutera huruvida BEPS-projektet kan ha en påverkan på begreppet fast etableringsställe och således även mervärdesskattesystemet. För att besvara denna fråga måste först fastslås de kriterier som måste vara uppfyllda för att kunna anse att ett fast etableringsställe ska anses vara för handen. Följande kriterier måste vara uppfyllda för att ett fast etableringsställe ska anses existera. (1) Det måste finnas personella resurser (människor). Det är inte ett krav att dessa måste vara anställda vid etableringen i fråga, men etableringen ska då ha en rätt att förfoga över dessa. (2) Det måste finna tekniska resurser, exempelvis en lokal eller utrustning som kan hänföras till etableringen. Även om egendomen är leasad kan denna anses tillhöra etableringen förutsatt att etableringen har rätten att förfoga över egendomen som om den vore dess egen. (3) Därutöver tillkommer kravet som infördes i genomförandeförordningen. Det vill säga att etableringen ska vara så stadigvarande att den självständigt kan tillhandahålla tjänster alternativt ta emot och använda de tillhandahållna tjänsterna för sitt eget behov. Gällande BEPS-projektet och begreppet fast etableringsställe så återfinns det vissa likheter mellan exempelvis målen DFDS och Welmory och action point 7 med avseende på företagskonstruktioner. Som en följd av införandet av rådets genomförandeförordning nr 282/2011 ges det sken av att BEPS-projektet till viss mån redan är implementerat i mervärdesskatterätten. Detta till följd av det utökade tillämpningsområdet av artikel 44 i mervärdesskattedirektivet. Vilket har medfört att medlemsländerna numera lättare torde kunna hävda att ett fast etableringsställe ska anses föreligga inom landet och på så vis behålla en större del av skattebasen inom landet.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)