Rätten att blåsa i visslan - En granskning av den svenska implementeringen av EU:s visselblåsardirektiv
Sammanfattning: Den offentliga sektorn i Sverige har historiskt genomsyrats av transparens och skydd för arbetstagares rättigheter. Yttrandefrihet och meddelarskydd är rättigheter som utgör kärnan för demokrati. Trots att arbetsrättsligt skydd är en kärnfråga i Sverige, uppstår frågor om hur långt skyddet egentligen sträcker sig. Syftet med denna uppsats är att genomföra och förmedla en sådan analys på ämnet. År 2019 antog regeringen en ny lagstiftning för att utöka skyddet för visselblåsare, med anledning av EU:s nya visselblåsardirektiv. Skyddet behövde utökas för att leva upp till direktivets minimikrav, och 2016 års lag ersattes. Den nya lagen, Lag om skydd för personer som rapporterar om missförhållanden, trädde i kraft den 17 december 2021 och ger upphov till omfattande förändringar. En central förändring är att missförhållanden numera inte behöver vara allvarliga för att omfattas av tillämpningsområdet, utan endast krävs falla inom allmänintresset. Min slutsats i denna uppsats resulterade i att det föreligger en otydlighet i vad som faller inom begreppet allmänintresse, samt att den nya rapporteringsordningen är olyckligt utformad. Gränsen för hur långt lojalitetsplikten sträcker sig i förhållande till yttrande- och meddelarfriheten kräver en intresseavvägning. Det beror delvis på vad arbetstagaren rapporterar om och till vem, men även om den anställda arbetar inom den offentliga sektorn eller ej. Den sista slutsatsen bygger på en undersökning i hur den svenska lagen förhåller sig till EU:s visselblåsardirektiv, och utmynnar i att de befinner sig på mer eller mindre samma minimi-standard vad avser rapporteringsförfarande och repressalieförbud.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)