"Jämställdhetens blinda fläck" - om anhöriga som vårdar äldre

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Enligt 2 kap 2 § socialtjänstlagen (2001:453) har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Det innebär bland annat att vård och omsorg är en offentlig angelägenhet och ett offentligt ansvar. Trots det är den vård som utförs av anhöriga och andra närstående personer en betydande och, till följd av nedskärningar i den kommunala omsorgen, växande del av äldreomsorgen i Sverige. Idag står anhörigvården för minst 70 procent av den totala äldreomsorgen i Sverige. År 1998 infördes ett kommunalt ansvar för att ge särskilt stöd till anhöriga och andra närstående som vårdar långvarigt sjuka eller äldre. Kommunernas skyldighet stärktes genom en lagändring 2009. Denna uppsats tar sin utgångspunkt i dessa två lagärenden och undersöker huruvida de signalerar förändrade ansvarsfördelningar mellan det offentliga och det privata på äldreomsorgens område. Flera forskare har visat att anhörigomsorgen följer ett tydligt könsmönster, där kvinnor tar ett större ansvar än män. Man har också sett skillnader mellan kvinnor och män med olika social bakgrund. Samma sak har Socialstyrelsen konstaterat i ett antal rapporter. En ökning av det ansvar som anhöriga tar för omsorgen om äldre innebär alltså framför allt ett ökat åtagande för kvinnor, speciellt i vissa grupper. Den stora jämställdhetspolitiska utredning som initierades av regeringen 2004 konstaterar att ”situationen för anhöriga som ger omsorg till äldre inte uppmärksammats inom jämställdhetspolitiken. Frågan om stöd till denna grupp har blivit belyst och problematiserad ur ett jämställdhetsperspektiv i alltför liten utsträckning.” Intentionen med uppsatsen är att bidra med ett sådant perspektiv på anhörigomsorgen. Frågor om omsorgsarbete – såsom vems ansvar det är, om och hur det fördelas, hur det kompenseras och vad det får för konsekvenser – har länge betraktats som viktiga feministiska frågor, med utgångspunkt i att omsorgsansvaret historiskt har betraktats som en kvinnlig uppgift. Ett grundproblem har varit att kategorin arbete, i en traditionell samhällelig förståelse av begreppet, inte inkluderar den obetalda omsorg som sker i familjen. Detta leder till att omsorg på olika sätt blir undervärderat. Det blir obetalt eller lågavlönat och dess värde erkänns inte fullt ut i samhällsekonomiska modeller. Feministiska forskare har också visat och kritiserat hur den nordiska välfärdsstaten har formulerats primärt kring den avlönade, manlige, heltidsarbetaren, genom att de viktigaste sociala rättigheterna förvärvas genom lönearbete och inte genom obetalt omsorgsarbete. Den äldreomsorg som tidigare i hög grad betraktats som en familjeangelägenhet och varit döttrarnas ansvar, blev under välfärdsstatens utveckling alltmer ett offentligt ansvar, där vård- och omsorgsfunktioner primärt skulle bäras av samhället. Samhällskontraktet har sedan 80-talets början åter förhandlats om. I de analyserade texterna ser man hur det nu talas om ett gemensamt ansvar för äldre, delat mellan familj och det offentliga. I praktiken är vården allt oftare åter en familjeangelägenhet. Omsorgsansvaret har inte formellt förändrats, men det har omtolkats, vilket synliggörs genom lagstiftningen om stöd till anhörigvårdare. Det har skett en diskursiv förskjutning, en omförhandling av vad det allmännas omsorgsansvar innebär. De främsta orsakerna till att lagstiftningen om kommunal skyldighet att ge stöd till anhörigvårdare införs och senare förstärks, anses i förarbetena vara att gruppen anhörigvårdare har osynliggjorts, men att de behöver erkännas och ges stöd för att kunna tillvaratas som resurs. Anhörigvårdarna ska inte avlyftas, och förväntas inte heller vilja bli avlyfta, ansvaret för vården, de ska bara ges understöd i denna vårdsituation. Läsningen av förarbetena visar att det problem som man vill lösa genom anhörigstödet inte är existensen av anhörigvårdare. Den framställs som generellt oproblematisk och önskad. Detta går dock på tvärs med de studier som finns om anhörigvårdens frivillighet, forskning som talar för att de flesta inte vill ha anhörigvård men ändå behöver förlita sig på anhörigas omsorg till följd av en begränsad offentlig äldreomsorg. Empiriska undersökningar har visat att den anhörigvård som ges av personer inom det egna hushållet (av en partner) har blivit mer jämställd. Den vård som ges av personer utanför det egna hushållet (av barn och andra närstående) följer däremot tydliga kön-, klass- och etnicitetsmönster. En ökning av anhörigomsorgen innebär en ökad omsorgsbörda för medelålders kvinnor, speciellt de med arbetarklassbakgrund eller annan etnisk bakgrund än nordisk. Det ökade anhörigvårdandet har negativa fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska effekter, vilka drabbar orättvist då anhörigomsorgen inte är ett jämlikt fördelat ansvar. Stödet till anhörigvårdare är primärt utvecklat efter föreställningen om att anhörigvårdaren är en partner, vilket innebär att en stor grupp anhörigvårdare inte nås av lagstiftningen. Något som kan visas såväl i förarbetena som i det faktiska anhörigstödet är att flera av de negativa konsekvenser som anhörigvårdandet innebär, inte heller blir avhjälpta till följd av lagstiftningen, eftersom förarbetenas problemformuleringar bara fokuserar på vissa aspekter av att vara anhörigvårdare. Att anhörigomsorgens könsbundna orättvisor har kunnat uppstå trots att lagstiftningen på området är könsneutral, visar att bristen på könsperspektiv i lagstiftningen kan reproducera ojämställda villkor. Även om lagstiftningen inte behöver formuleras i könsspecifika termer är det viktigt att välfärden regleras med ett könsperspektiv i åtanke. Välfärdsstaten bör, för att förhindra orättvisa strukturer, bygga på ett socialt medborgarskap som inte förutsätter lönearbete för tillträde till välfärden och som ger en bred tillgång till sociala tjänster för alla. På det viset förutsätter den inte en obetald, eller underbetald, feminiserad vård inom familjen men straffar inte heller privat omsorg i relation till offentligt lönearbete.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)