Barn som brottsoffer. Misshandel och sexuella övergrepp mot barn i hemmet.

Sammanfattning: Det farligaste stället ett barn kan vistas på anses av många vara hans/hennes hem. Detta hade för ett halvt sekel sedan varit ett kontroversiellt påstående eftersom vare sig barnmisshandel eller sexuella övergrepp mot barn begångna av föräldrarna då direkt utgjorde erkända problem. De senaste årtiondena har emellertid övergrepp mot barn fått ett ganska stort utrymme i samhällsdebatten. Föräldrar skall enligt föräldrabalken bland annat ge sitt barn omvårdnad och trygghet. De får inte utsätta sitt barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Föräldrabalken innehåller emellertid inga bestämmelser om straffansvar. Istället är det i brottsbalkens tredje och sjätte kapitel som det finns stadgat om ansvar och påföljd för misshandel (3:5 och 3:6) och sexuella övergrepp (exempelvis 6:4 om sexuellt utnyttjande av underårig). Misshandel kan enligt doktrin och den socialrättsliga lagstiftningen omfatta både fysisk och psykisk misshandel. Straffrättsligt utgörs emellertid misshandel endast av fysisk sådan. All sexuell samvaro mellan ett barn under 15 år och en vuxen utgör straffbara sexuella övergrepp. Vad gäller omyndiga barn som är 15 år eller äldre krävs för att all sexuell samvaro skall räknas som övergrepp att den vuxne, exempelvis i egenskap av vårdnadshavare, utnyttjar barnets beroendeställning. Inte bara personen som direkt har begått gärningen utan även de som underlåtit att ingripa kan ådömas straffansvar. Detta gäller särskilt för föräldrar eftersom de befinner sig i en så kallad garantställning till sina barn, vilket innebär att de har en skyldighet att bland annat ingripa när barnet utsätts för fara. Personer som aktivt medverkat eller uppsåtligt underlåtit att ingripa vid övergrepp kan ådömas medverkansansvar och de som underlåter att avslöja grovt sexuellt utnyttjande och grov misshandel som är å färde kan ådömas ansvar för medverkan i mindre mån. En förälder som underlåter att ingripa när hans/hennes barn misshandlas kan anses skyldig till vållande till kroppsskada. Ett fall som behandlat detta var nyligen uppe till prövning vid Ängelholms tingsrätt. Eftersom det inte ansågs vara visat att föräldern kände till eller misstänkte att misshandel förekom kunde dock inte underlåtelsefrågan prövas. Kriminalstatistiken visar på en för tillfället ganska stabil anmälningsbenägenhet av såväl barnmisshandel som sexuella övergrepp. Brottsförebyggande rådet har kommit fram till att anmälningsbenägenheten till stor del styrs av samhällsdebatten. I slutet av 1980-talet och början av 90-talet var sexuella övergrepp mot barn i hemmet ett relativt hett diskussionsämne i medier och bland beslutshavare, vilket innebar ett sorts erkännande av problemets existens. Antalet anmälningar ökade då explosionsartat för att vid mitten av 90-talet sjunka och stabiliseras. Brottsförebyggande rådet menar att det minskande antalet anmälningar kan bero på att barns trovärdighet plötsligt blev ett nytt ämne i debatten eftersom några fall där föräldrar blivit oskyldigt dömda uppmärksammades. Det finns åtskilliga förklaringar till varför vissa vårdnadshavare utsätter sina barn för misshandel och sexuella övergrepp. Ämnet behandlas av vetenskaper som sociologi, kriminologi, psykologi och psykiatri. Övergreppen anses enligt de olika vetenskaperna grunda sig på allt från individuella psykologiska faktorer hos föräldrarna till samhälleliga påverkansfaktorer. Konsekvenserna för offret kan bestå i lidande av såväl fysisk som psykisk art, och i synnerhet de sistnämnda kan påverka barnet även i vuxen ålder. Offret för sexuella övergrepp drabbas inte sällan på grund av tabut som råder kring sexualitet och incest av skam- och skuldkänslor. Svårigheter att berätta om övergreppen kan bli en följd av detta. Det åligger de sociala myndigheterna att tillförsäkra att barn växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialnämnd har en skyldighet att göra en utredning om det kommer till dess vetskap att ett barn far illa. I första hand skall insatserna som socialnämnden kan erbjuda bygga på frivillig medverkan från barn och vårdnadshavare. Emellertid kan ingripande i form av tvångsomhändertagande med stöd av lag med särskilda bestämmelser om vård av unga vara nödvändigt när ett barn utsätts för övergrepp i hemmet. Socialnämnden skall vid behov ordna så att samarbete med andra myndigheter, exempelvis barn- och ungdomspsykiatri och polis, kommer till stånd. Polis och åklagare har i sin tur en skyldighet att inleda förundersökning när anledning finns att anta att brott som hör under allmänt åtal har blivit begånget. Den rättsliga utredningen av övergrepp mot barn är omgärdad av svårigheter, inte minst på grund av vanföreställningen att barn skulle vara mindre trovärdiga vittnen än vuxna. Barn kan ofta, på grund av låg ålder eller ett inte tillräckligt utvecklat språk, ha svårt att förmedla vad de har utsatts för. Därför är det viktigt att de under förundersökningen förhörs av polis/åklagare med särskild kunskap om barn och förhörsteknik. För att barnets intressen och rättigheter skall tillgodoses under rättsprocessen kan ett målsägandebiträde och/eller en särskild företrädare för barn tillsättas. Den sistnämndas uppgift är bland annat att ta över vårdnadshavarnas befogenheter. I vissa fall kan nämligen vårdnadshavaren ''stå i vägen'' för att barnets rättigheter skall tas till vara på bästa sätt. Detta borde särskilt vara fallet när det är en utav vårdnadshavarna som har utsatt barnet för övergrepp. Eftersom det sällan finns vittnen till övergreppen står oftast målsägandens och svarandens ord mot varandra vid en rättegång. I rättspraxis har konstaterats att målsägandens utsaga kan anses som tillräcklig för fällande dom om den ger ett klart intryck av att återge något självupplevt, och det kan anses vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till vad som lagts honom/henne till last. För att skydda barnet från den psykiskt påfrestande domstolsförhandlingen används ofta bevisning i form av videoinspelade förhör med barnet. I min slutsats betonar jag att fortsatt forskning samt utveckling inom rättsväsendet på området är av yttersta vikt för att barns rättigheter och intressen skall tillvaratas på bästa möjliga sätt.