Hanteringen av bemötandefrågor i hälso- och sjukvården - teori och praktik

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Forskning visar att när patienter upplever att de blir dåligt bemötta av hälso- och sjukvårdspersonal drabbas patienternas möjligheter att vara delaktiga i sin egen vård. Då är det viktigt att det finns någonstans patienterna kan vända sig och klaga. Den här uppsatsens syfte är att analysera det svenska klagomålssystemet inom hälso- och sjukvården i teori och praktik, med en särskild fokus på bemötandefrågor. För att analysera gällande rätt använder jag mig av en rättsdogmatisk metod och för att analysera praxis använder jag mig av en empirisk metod. Praxis består av beslut från IVO (Inspektionen för vård och omsorg) och DO (Diskrimineringsombudsmannen). Det finns fyra instanser som hanterar bemötandefrågor: vårdgivaren, patientnämnden, IVO och DO. Enligt hur lagstiftningen är uppbyggd ska patienten i första hand vända sig till vårdgivaren eller patientnämnden med sitt klagomål. Därefter finns det en möjlighet att vända sig till IVO. IVO har dock bara en skyldighet att utreda en bemötandehändelse om den har haft betydelse för patientsäkerheten. Till DO kan patienten vända sig utan att ha vänt sig till någon av de andra instanserna. Av den empiriska undersökningen framgår att IVO oftast inte utreder bemötande. Endast i ett av besluten kritiserar IVO bemötandet, och i det fallet har patienten spelat in samtalet. Bland DO:s beslut är det endast ett där DO anser att den klagande har blivit utsatt för diskriminering. Det framgår av praxis att bemötandefrågor till stor del är en bevisfråga. Främst IVO, men även DO, lägger vikt vid det som är skrivet i patientjournalen. Ur patientsynpunkt är det problematiskt eftersom journalen är skriven av hälso- och sjukvårdspersonalen. Det är också problematiskt att IVO inte ger tillräckliga skäl till varför myndigheten inte utreder bemötandet i respektive beslut. Det gör det omöjligt att avgöra vilken typ av bemötande som är acceptabel. Vidare framgår det att IVO och DO har olika förutsättningar för att utreda händelser som sker i hälso- och sjukvården, då de har olika möjligheter att begära ut material. Det är således möjligt för en patient att klaga på bemötandet hen får, men det är desto svårare för instanserna att utreda vad som de facto har hänt. Eftersom IVO inte redogör för de bemötanden som klagas på blir det svårt för både jurister och hälso- och sjukvårdspersonal att avgöra vilken sorts bemötande som är acceptabel och vilken som inte är det.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)